Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1853, sida 1

tat spelet, och togo plats på en halmkärfve, som var utbredd i en vrå bakom bordet. Man hörde eldens sprakande i de torra qvistarna och stormen, som utifrån pep igenom nyckelhålet. Plötsligt afbröts denna tystnad af en bonde, som legat på bänken vid fönstret, och nu reste sig upp, gäspade och sade: — Nu få vi nog mera främmande, mor Gyda, jag hör hunden skälla utanför. Strax derefter gick dörren upp, och en liten krokig man inträdde. Kramlådan, som han bar på ryggen, tillkännagaf att han var en vandrande kramare och den vänliga helsning, hvarmed krögerskan och de tvenne Tyskarne besvarade hans Gudsfred, utvisade att han var en bekant och välkommen gäst. — Har ni plats för en trött man i natt, mor Gyda? frågade krämaren med en betsning, som tillkännagaf hans tyska härkomst. Vädret derute är kallt, och jag orkar nästan inte att gå längre. — Ah ja! svarade krögerskan, om ni vill hålla till godo huru vi ha det, så hitta vi väl på en plats äfven ät er. ij — Nå, så låt mig då pröfva om ert goda tyska öl inte blifvit tunnare, sedan jag sist smakade det, sade krämaren; ty hvarken Sanct Dionysius eller de andra goda helgonen, som kurera för benvärk, hafva så stor förmåga att jaga tro theten ur en mans lemmar, som ett stop godt pryssing. — Krögarmor bar fram ett syldt tennstop. Krämaren satte sin låda ifrån sig och tog plats vid bordet. Småningom inträdde flera gäster i rummet och samtalet blef allmänt. (Forts.)