utmärkt solk-kraft, hvilken om den frigjordes och leddes på en god väg, genom ett godt och ändamålsenligt folkskoleväsen, skulle tillgodogöra sig och säderneslandet alla de rika naturliga resurserna. IIvadan kommer det då, att vi ännu befinna oss i detta dvallika tillstånd, som på många ställen liknar en tvinsot, hvilken synes tilloch ej astaga! Spörj vår historia, full af krig och mångfaldigt förtryck! Spörj vår ekonomi, hvilande på bränvinsbränning, prohibitiv-system, tung och ojemn beskattning och band af alla slag. Spörj vår administration, antingen utan system eller med ett falskt, med föga nit och föga kraft! Se derförklaringsgrunder nog! — Och tyvärr talar man ej om något förflutet, utan om ett bedrösligt närvarande. — Huru annorlunda kunde det ej vara! Sverges innevånare behöfde icke lemna fosterjorden, för att finna sin lyckliga utkomst, om vi hade en styrelse, som med ljus, fördomsfri blick och allvarlig vilja gick den väg, som leder till framtiden, i stället för att trampa i stillaståndets eller återgåendets upptrampade spår. Men när skola vi få styrelsen in på den bättre banan? — Följande ord af C. af Forsell torde här ej vara olämpliga att anföra: En stats förkofran såväl i ekonomiskt som moraliskt hänseende beror förnämligast uppå, huruvida regeringen förmår uppfatta sin ställning ur en sann och nationell synpunkt, samt huruvida hon hyllar rättskaffenhet, duglighet och förtjenst framför smicker, lycksökeri och flärd. Vår förf. tillägger sannt, att följderna i sådant fall icke bero på regeringen allena, utan lika mycket på hvar och en af styrelsens och förvaltningens grenar. Oegennytta, rättskaffenhet och lugnt ordningssinne hos domare, prester samt andre embetsoch tjenstemän, som stå i närmaste beröring med folket, och hafva om händer dess vigtigaste angelägenheter, äro egenskaper, som skola medföra de bästa verkningar. Finnes derjemte samma tänkesätt hos possessionater och inflytelserika personer, hvilka i kommunala frågor vanligen äro de ledande, så skall icke allenast mycket ondt förekommas, utan äfven mycket godt bringas till våga. Måhända skola vi, vid åtskilliga tillfällen, återkomma till hr Carlens arbete och derutur anföra yttranden i vissa frågor, som utgöra föremål för olika åsigter, såsom i skatteförenklingen, m. m. Tillsvidare vilja vi blott anföra ett och annat. Så yttras i afseende å fattigvården: vDet låter för mången otroligt, men är dock en hård sanning, att på rikets landsbygd nära hvart 4:de hushåll behöfver understöd till sitt uppehälle, och att mer än hvart 20:de blifver helt och hållet försörjdt af enskilta eller allmänna välgörenheten. Ånnu betänkligare är förhållandet i städerna. Likväl är Skaraborgs län ingalunda det svårast lottade. — Och detta i ett land med Sverges resurser! Förf. sätter detta proletariatets bedröfliga tillvext i samband med det tilltagande antalet af backstuguoch inhyseshjon, och torde ej ha orätt deri. Deremot fäller han sedermera ett yttrande, som illa öfverensstämmer med hans eljest klara och rigtiga uppfattning af sorhällandena, då han nemligen säger: Om i den arbetande klassen ändock (oaktadt arbetet stigit i värde) röjes armod, kommer sådant icke af arbetsbrist eller nedtryckt arbetslön, utan från fylleri, lättja och oordentlighet, hvilka laster snarare hafva sin näring än sitt botemedel i den ökade förtjensten. — Detta är en hård dom, så mycket hårdare som den nämnes på samma gång förf. anför de vanliga villkoren för stattorpare i Skaraborgs län, hvilka uppgå till omkring 200 a 220 rir rgs om året för en gift arbetskarl, och med hvilka villkor förf. påstår att en arbetare med hustru och några barn vår väl bergad. Detta påstående är, såsom många gånger blifvit visadt, högst obilligt. Öfverallt har man en gilven erfarenhet deraf, att bättre villkor, hopp om framtida oberoende och bergning, samt trygghet i besittningen af hvad man med sitt arbete ärligt förvärfvat, äro de mäktigaste hasstangerna till väckande och lisvande af arbetarens bättre håg och sedliga krafter. Mot de mycket kortsynta åsigter, som i de öfver hela jandet pågående ägoskiftena och Jordafsöndringarne se ett ondt, en åsigt som A: 1 das 2 A2 31 AA nt