Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1853, sida 2

allt detta, med ogillande af den egoistiska politik, som under långa tider varit följd af Englands styrelse, finna vi dock ej huru det kan anses otillständigt af en Dagbladsskrifvare i England, som just öfver alla dessa regeringsåtgärder uttalar sin skarpa förkastelsedom, att äfven uttala sig emot förvända åtgärder i ett annat land. Med samma skäl skulle ins. t. ex. kunna bestrida en svensk författare rätt att skarpt klandra konungens i Neapel blodsdomar eller den påfliga styrelsens kätteriförföljelser, derföre att Kristian II och Carl IX afrättade sina I politiska fiender och derföre att man under Carl XI:s tid brände hexor. Skall icke samma förf., som ogillar dylika åtgärder inom sitt eget land, få klandra dem då de uppenbara sig i andra länder? Hvad ins:ns försvar för vårt orimliga karantänsväsen angår, så anse vi det icke löna mödan att derom orda. Deremot medgisva vi i viss mån rigtigheten af hans anmärkning, i afseende å den engelska tidningens uttryck, att karantänssystemet är inrättadt till en inbillad säkerhet för de darrande högre stånden — en reservation, som vi sjelfva ämnade göra ilen not, ehuru detta i den vanliga tidningsbrådskan ej blef något af. Erkännande detta, och sedan vi redan i ingressen till den engelska tidningens uppsats inlagt en reservation mot de väl starka uttryck, som i denna uppsats blifvit begagnade — oaktadt de ändock i öfversättningen blefvo modererade — finna vi ins:s mot oss rigtade sörebråelser också väl starka. — När man så lifligt som vi känna det orimliga, ja mången gång rent af omenskliga i närvarande spärrningsväsende; när man ser regeringen, i st. f. att på alla möjliga sätt hindra, understödja och gifva näring åt det blinda raseri, som i detta fall gör sig gällande på många orter af landet; när man finner alla möjliga klokhetens och förnuftets ord här stranda emot den paniska och fega förskräckelsen — då kan man ej hjelpa att man använder skarpare vapen än de silkeslena fraserna. Endast aktning för ins. hindrar oss att till vederbörligt besvarande upptaga den äfven af honom upprepade frasen, att spärrningsväsendet visar det man aktar menniskolif högre än penningen. Vi kunna med tillförsigt säga, att vi skatta menniskolif fullt ut så mycket som insändaren; att vi deremot visst icke gifva penningen ett högre värde än den har och måste äga; men just derföre, just derföre att vi ock en smula akta menskorätt och menniskors välfärd, måste vi till det yttersta bekämpa de förderfliga institutioner, som kränka båda. För öfrigt har ins:s uppsats lemnat oss ännu ett exempel till de många, af hvilka vi hafva erfarenhet, att personer, som ständigt klandra tidningsskriblerernes häftiga språk, då de sjelfva träda fram och skrifva något, göra det i vida häftigare och skarpare uttryck än den mycket klandrade tidningsskrifvaren. Hvad angår den benämning ins. begagnat, rprenumerant å 60theborgs H. o. Sj. Tidn., så hemställa vi om det ej rättare bordt heta: ldsare af ... samma tidning?