Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1853, sida 1

förevändning i uppsökandet af detta porträtt, huru dyrbar denna qvarlesva ifrån förflutna dagar än kunde vara för dem; han förstod att Maries uppsinningsrika och finkänsliga ömhet föreslog honom en försonande pilgrimsfärd till de ställen der Jakob Perrol en gång afvek ifrån de pligter, hvilkas trogna uppfyllande under hela hans lefnad förut gjorde honom till en förebild af heder och redbarhet. Följande dagen afreste de tvenne makarne tillika med sina barn . . . och Stannade öfver natten i arrendegården, der Castillon och Claudine ännu tillbragte detta vanliga lif, blandadt med instinktlik ömhet och litet gnabb ibland, som man alltid finner i vanliga äktenskap bland de ringare samhållsklassernd. Sedan de hvilat der öfver natten stego de i en bät för att låta ro sig öfver till syrtornet ... Man skulle sett de båda barnens förvåning, blandad med förskräckelse, vid åsynen af den omätliga oceanen . ... Hvad de tvenne makarna beträffar . . hvem kan väl beskrifva de känslor som trängdes om hvarandra i deras hjertan, under denna förut för dem så bekanta sålversart, ... och sedan, när de nalkades holmen, kommo i åsyn af klippan, der de voro så väl hemmastadda, ... då de igenkände stenbänken, der Jakob Lerrol så ofta suttit, tornet, hvari han bott? ... Ack! hvem af oss har väl icke någon gång i sitt lif, lika sorgsna, kanske också kalla och till bjertat mycket förändrade, återsett ställen, som fordom väckte vår förtjusning, emedan ett älskadt föremål då fanns der? Hvem har icke någon gång känt sig frestad att anklaga åren, hvilka i sin flygt medtagit hans skatt ? ... Man stannar, vänder oupphörligt om till alla sina förra älsklingsställen; man tycks vänta att få se någon, . . . men tiden har förflyttat, förändrat eller borttagit denna någon. På hvarje sten, hvarje träd, hvarje annat föremål söker man efter de tecken, som