bönder först såsom en vän, med en hänryckning som fördubblades af den glada öfverraskningen, och sedan såsom en räddare, då man sått veta huru stor del han tagit i den tilldragelse, som förskassat lugn och säkerhet åt hela landet. Då Georg steg i land, erhöll han äfven kännedom om sin faders olycksaliga beslut, samt om hans resa till Bordeaux; då ville han icke längre stanna qvar på kusten, utan genast begifva sig till staden. Några af hans vänner ville ledsaga honom, men då han dertill icke gaf sitt bifall, önskade de att åtminstone få följa honom till Girondes strand, der han skulle stiga i båten. Afven Marie ville vid hans arm göra honom sällskap dit. Just då de närmade sig floden, lade en annan båt i land, och ur densamma steg Jakob, ännu stödd på sin tillgifne ledsagares arm. Blygsel och samvetsförebråelser plågade i dubbelt mått den stackars gubben, då han satte foten på födelseortens jord. Med hufvudet nedböjt mot bröstet, vågade han icke engång kasta en blick på det kära ställe, hvarifrån han ärad af alla aflägsnat sig, och till hvilket han återvände så brottslig i sin egen tanke. Annu sedan man närmat sig hvarandra så mycket att man tydligt kunde igenkänna hvarandra, och Jakob lätt kunnat se det unga paret ledsagadt likasom i triumf, vågade han icke se upp och yttrade icke ett ord; och då han hörde de orediga ropen: Lefve Georg Perrol! trodde den arme gubben icke sina egna öron, utan ansåg ropen såsom förbannelser öfver hans fel — han föll på knä och gömde sitt ansigte i sin fromme följeslagares sköte. Men vikarien, hvilkens sinnen icke voro förvirrade, hade hört och förstått bättre . . . Redan voro de endast några steg ifrån det unga paret . . . vikarien fruktade högeligen för den förfärliga verkan af detta