slags lycka, som antingen väcker nytt lif eller släcker det för alltid ... Han gaf derför Georg ängsliga tecken att tiga, men då denne varseblef gubben vid prestens sida, var han med ett par språng framme hos honom. — Min far! ... Ack! min far, ropade han. Jakob spratt häftigt till vid detta utrop; han betraktade Georg ett ögonblick med en af lyckan förvirrad blick; nästan ifrån sina sinnen af den utomordentliga rörelsen trodde han sig redan nu i en annan verld äterse de så högt älskade. — Han sjönk i Georgs armar, just i detsamma som äfven Marie nalkades. Georg ville trycka sina läppar emot sin faders händer och ansigte, men plötsligt föll dennes liflösa kropp, som Georg förgäfves sökte uppehålla, ur hans armar ned på marken. Man samlades omkring honom och försökte återkalla honom till lifvet — fåfäng möda! — fyrvaktaren i Cordouan var icke mera . . . Gud hade slagit honom med hans egen glädje . . . ett Försynens och en oundviklig rättvisas underbara vapen. . — Barn, sade presten till de båda unga, hvilkas ögon badades i förtviflans tårar ... Varen undergifna Cåuds villa ... Denne åldrige man hade ett ädelt hjerta ... men han ville dagtinga med ett heligt kall, underhandla med sin pligt. Att underhandla med sin pligt, år redan att förråda den! . . . Så var hans eget valspråk. Gud tillät honom att ännu en gång få omfamna er: det var hans mildhet, hans barmhertighet; men han tillät honom icke att se er förenade och lyckliga: det var straffet.