Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1853, sida 2

talmannen Nils Pehrsson 1 Ringstorp; Tveta m. fl. hårader dersammastädes: Peter Jonsson i Träslända. Oek Lystriagsord för ungdomen. En yngling sann de samhållsband för trånga, Hvarinom lagen här hans bana band; Han slet dem sönder, och att lyckan sånga, Åt brottet invigd, till ett annat land Den fogelfries väg han sig bereder, Med högrest panna och med djerfva steg. — Men straffets ljungeld slog för honom neder Och hejdade hans färd på brottets väg. Till brädden af föraktets dystra grafvar Hans onde engel — flärden — honom dref: Nu står den arme utstött der och stafvar Sin lyckas och sin frids bannlysningsbref. Gå fram, gå fram, du ungdomsverld, och spegla Dig i hans blygd en stund! — Kanhända lär Hans lIefnads skeppsbrott dig att framgent segla Mer varsamt mellan lifvets blinda skär. Räds ej att teckna af de hemska dragen, Fast inga dagrar der emot dig le; En gång kanhända är den timma slagen, Då taflans skuggor plötsligt ljus dig ge. Ty ondskans hala orm skall äfven slinga Sig in uti ditt hjertas rosenland, Att oskuldens och hoppets sjärlar stinga. Som leka der i morgonsolens brand. Din förste, störste fiende är Flården, Uppfinnaren af modets tyranni. Liksom en kräfta går han genom verlden Och tär på samhällsrötterna deri. I alla gränder har han ambassader, Der fåfängans intressen vårdas så Att dårarne i lifvets alla grader Så länge smyckas — tills de nakna gå. Vid flärdens sida står en oblyg qvinna: Lättsinnigheten är den skökans namn. Sin död plär oskuld på dess läppar finna, Klokheten sjelf förlamas i dess famn. Hon är det som i sina slafvars öra Genvägarne till lyckan hviskar fram — De mörka vägar, hvilka slutligt föra Till lyckan icke — men till brott och skam. På gycklets tiljor han sitt bifall skördar Det råa nöåjets plumpa harlequin. All känsla ren, all ädel fröjd han mördar, Med rusets vidriga och vilda grin. Det glada skämtets milda pil han vänder, En blodig dolk, till mord på hvarje dygd — Han somnar in i lastens mörka gränder, Och vaknar utan rodnad för sin blygd. Dernäst du ser med dryga later träda På scenen fram en annan vidrig bild, Utaf den bildning, hvaraf vi oss gläda, Som dock från bildningen är fjerran skiljd: Framgångens högmod är det — dumhet blickar Utur hans öga; lumpen sjelfviskhet, Med skryt blott blandadt, ligger i de nickar, Hvarmed han svarar krypen i hans fjät. Om dig Försynen vill med framgång kröna, Lat högmodsanden der ej gift beströ! Med den är lifvets goda, lifvets sköna Ett solsken blott på en förpestad 6: Dig undflyr allt som lifvet kan förljufva, Ty högmod söndrar alla hjertats band; På högmod galenskapens andar rufva Till dess de satt förståndet uti brand. Så se de ut, förförelsernas makter, Som lura, yngling, på din lefnads stig, Som lyfta upp ur mörksens djupa skakter Sin händer, att dig draga ned till sig. Bekämpa dem, hvar gång de vilja gästa Uti ditt hjertas ännu rena tjäll! — Välj dig ett mål, det högsta och det bästa; Sök lycka ej, men sök att blifva säll! Och vänj dig att med fria, djerfva blickar I sarans allvarsamma öga se, Att när hon dig utmaningsbrefvet skickar Din viljas adel blir den segrande. Den som i veklighetens boja quider Och fegt ej krossar den med viljans svärd, Han är ej värd att strida mannens strider, An mindre mannens sköna segrar värd. Och vill du strida mannens ädla strider, Strid då för Ratt och Sannt — om du har mod. För dem hvar ädel Ande alla tider Spännt tankens båga, tömt sitt bästa blod. Här duger ej det mod som rumlarn köper Ur bålin för bragderna på lastens färd, Blott det som lefvande och äkta löper Ur själen — gnistan lik från smidjans härd. Och önskar du att mannens segrar Vinna, Var verksam ända in i lifvets qväll; Låt bildningen i dig sin kämpe finna; I förgrunden din pligt, ej nöjet, ställ;