Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1853, sida 1

—— handling, om han bestämdt märkte att det skulle blifva alltför äfventyrligt att genom detta medel klifva upp på lyckans trappa. Då domstolen var samlad, gafs befallning att den anklagade skulle införas, och Jakob inträdde, stödd på vikariens arm. Denne sednare ville icke öfvergifva Jakob, utan satte sig vid hans sida på de anklagades bänk, för att fullfölja sitt evangeliska kall. Ransakningen började, och Jakob förklarade sig i ödmjuk ton brottslig, utan att förebära nägon ursägt; för öfrigt gaf ingenting tillkänna att han mindes det råd, som blifvit honom meddeladt uti intendentens biljett. Hr d Horigny, som var närvarande vid ransakningen, kände sig på en gang förargad och nöjd, ty vi veta i hvilken rädd obeslutsamhet han råkade då han öfvervägde sin makas förledande råd. Brottmälsdomaren erhöll nu ordet; det är svårt att säga genom hvilken qvinnolist fru dHorigny lyckats blidka den hämndlystna mannens hjerta; men, i stället att hålla sig till den blinda och obevekliga lagen, talade hr de Vernizac endast mildhetens och försoningens ord. Hans mest hotande förnuftsslut upplöstes i en hop svepskäl till fyrvaktarens fördel. Hans vältalighets åska hade knappt utbrutit, förr än den slog ned i mildhetens lugna bölja ... Pligtens lag var bruten, det är sannt; fyrvaktaren hade felat emot sin instruktion, man Takob Perrol hade, ehuru ofrivilligt, derigenom gjort lanuet en stor tjenst. Han hade förlorat sin ende Son, och detta var ett straff som vida ösfverträslade hans fel. Med ett ord, man skulle kunnat säga att brottmålsdomaren af år 1736 redan, geI I I nom sitt lugnande tal, begagnade den surdin, som nutiden uppfunnit: — mij drande omständigheter. (Forts. )