tidningarne så litet som möjligt mätte sysselsätta sig med vår spårrningssjuka. Ty skulle engelska publiken erhålla omständliga beskrifningar på denna kuriösa sjukdom, sådan den uppenbarar sig hos flertalet af våra sundhetsnämnder, kunde man taga för temligen gifvet, att det lilla intresse, som våra jernvägsprojekter hittills lyckats i England tillvinna sig, skulle totalt utslockna. Hvilken klok, praktisk engelsman skulle väl, med fullständig kännedom om dessa afskräckande förhållanden, vilja nedlägga kapitaler uti jernvägsföretag i ett land, der så litet göres för att uppmuntra trafiken, men så mycket för att förqväfva densamma! Såsom bekant är, härröra inkomsterna af jernvägar till väsentlig del från de resande, som färdas derå, och stoppades persontrafiken, så skulle de aldraflesta alls icke bära sig. I Sverge anses det af mången vara ganska problematiskt om redan under vanliga förhållanden några Jernvägar skola kunna bära sig, men hur skall det väl gå, om man envisas att bibehålla ett system, hvilket hvarje gång det tillämpas, och detta kan inträffa hvarje år under den mest gynnsamma tider och räcka flera månader, har den verkan (hvarom man nu liksom flera gånger tillförne har tillfälle att öfvertyga sig), att betydligt hämma och försvåra varutrafiken och nästan totalt stoppa persontrafiken? Detta borde våra spärrister betänka och, så vida de inse fördelen af och uppriktigt önska en förbättring af vårt kommunikationsväsende, upphöra med att plädera för ett system, som, oberäknadt dess stora olägenheter här hemma, i utlandet icke endast gör oss löjliga, utan äfven skadar oss. Svenskar, som resa i utlandet, äro nästan rädda att nämna att de äro från Sverge, emedan de då genast öfverhopas med klander och gäckeri öfver våra spärrningsanstalter. Besynnerligt nog finnas det vänner afjernvågsanläggningar nog inkonseqventa att öppet bekänna sig till den absolutaste spärrism. Exempel saknas ingalunda på tidningar, som ena dagen ifrat för jernvägar och andra dagen påyrkat de strängaste spärrningsanstalter. Inse de icke huru illa dessa deras yrkanden stå tillsammans med deras bemödanden i det förra hänseendet, eller dagtinga de endast med den för dagen rådande koleraförskräckelsen? Vi hafva inkommit på ett fält, som erbjuder ett rikt ämne för betraktelser, men afbryta dem för denna gången för att meddela de ofvanberörda reflexionerna, hvilka lyda som följer: Sverige erbjuder för närvarande ett märkligt exempel på den grad, till hvilken en dålig styrelse förmår demoralisera ett folk. Då koleran gjorde sitt första besök i Europa, förordnade svenska regeringen, som var långt räddare för farsoten än sjelfva folket, omedelbart den strängaste karantän. Detta oaktadt, genombröt koleran gång efter gång spärrningslinierna; men alltid hade man tillhands någon absurditet eller lön, om smugglare, tjufvar etc., för att förklara detta kuriösa faktum och upprätthålla spärrnings-theoriens värdighet. Slutligen fann hela Europa (och deribland Sveriges närmaste grannar, Norge, Ryssland och Danmark) för godt att öfvergifva karantänssystemet. Detta var ett hårdt slag; men svenska regeringen fattade mod, och ålade Norge att återställa eyt modisieradt karantänssystem, såvida det icke ville gå förlustigt all kommunikation med brödrariket från landsidan. Huru mycket bättre om man vidtagit nödiga mått och steg till upphäfning eller minskning af farsotens kraft, genom att förbättra de lägre klassernas i städerna tillstånd! Men landet var för fattigt, och regeringens tillgångar försmå, heter det. Den har derföre naturligtvis måst knussla med skillingen, då det varit fråga om anordningar, af hvilka man icke redan på förhand och omedelbart kunnat se lyckliga och förmånliga resultater. Men hur det är, så hafva emellertid, oaktadt denna visa hushållning med statens medel, skatterna, hoflyxen och nationens missnöje år från år tilltagit. Detta har dock icke hindrat Svenskarne att, vid hvarje kolerahemsökning, slösa enorma summor på sina karantänsanstalter. Utgisterna, i detta hänseende, vid kolerans sista besök kostade Sverige 4 million rdr, en summa, som skulle förmått göra hufvudstaden, eller ett halft dussin mindre städer till verkliga helsoorter, ifall den blifvit använd på förbättringar och reformationer i sundhetsväg. Nå, nu hafva vi koleran tillbaka igen, och de fanatiska svenska auktoriteterna återupprätta sina miserabla karantänsanstalter. Detta system, fortsatt är för är, skall i längden gifva den svåraste stöt åt folkets moralitet. Panisk fruktan och låg egoism skola sprida sig från klass till klass. Åfven nu, i detta Åupplysningens år, 1853, hafva vi i Sverge framför oss det skandalösa spektaklet af hus, som barrikaderar sig mot hus, af stad, som spärrar sig mot stad, alldeles som i medeltiden. I detta ögonblick finnas en mängd personer i och omkring Stockholm, som hafva försett sig med lifsförnödenheter för några månader, och stängt sig inne, i afvaktan på kolerans upphörande. Den stora ångfartygsflottan i denna stad ligger till största delen overksam, ithy att de fleste af fartygen upphört med sina färder. Härigenom skall all handel, kommanikation och tillförsel af lissmedel möta de svåraste hinder. Upsala åter, denna pedantiska och dåsiga universitetsstad, har blifvit blott och bart ett verktyg i regeringens hand. Auktoriteterna derstädes hafva satt stopp för alla lektioner och examina, tillslutit dörrarne till vishetstemplen och etablerat en fullständig cerne