Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1853, sida 1

———— som till denna grad vågat förakta honom, lemnade hr de Vernizac, med uttalad sörtrytelse, de anklagande fragmenterne af brefvet till br d Horigny. Så snart rättvisans tjenare lemnat den bedragne mannen ensam, ringde denne häftigt och befallte betjenten bedja fru dHorigny komma in till honom. Sedan hon inkommit gick hr d Horigny några ögonblick med stora steg fram och tillbaka i sin salong, utan att kunna yttra ett ord, ty Så ytterst uppretad var han. Fru dHorigny märkte att en storm var i annalkande och beredde sig att möta den. — Hör, min fru, sade ändtligen hr dHorigny med ansträngning, jag skall säga er, att jag aldeles inte vill höra till de löjliga äkta männen ! ... — Hvad betyder detta språk? sade fru dllorigny, utan att gifva sig tid att uttala grunden till sin mans ord. — Det betyder, min tru, svarade hr dHorigny högtidligt, att om vi inte såsom i Paris hafva den andliga domstolen för brottsliga makar, så hafva vi här i Hrdeaus en annan domstol, nemligen ryktet, sqvallret. — Ja så! återtog fru dllorieny med ett gapskratt. Vill ni kanske uppföra en ny scen ur Voltaires Zaire som våra skådespelare här i Bordeaux spelade i går? Ni skulle blifva en förträfflig Orosmane, och säkert vida bättre än den vi sägo i går ... men denne sultan kallade åtminstone inte en armåc af tungor till hjelp, som ni tycks hafva den dåliga smaken att göra . Jag trodde att ni lefde mera med er tid, min kära d Horigny, och jag har sett er visa så stor fördragsamhet för verkliga svagheter, att jag inte förmodade att ni skulle göra ett sådant väsen för en säkert ogrundad misstanke. Liksom alla narrar, tycktes d Horigny verkligen gjort sig till en hederssak att upphöja sin tids förvändheter