Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1853, sida 2

satsen. Emellertid synes man på sednare tider icke så särdeles hafva frågat efter, att iakttaga denna form, som i det hela blott utgör en sosism, utan uttrycker helt öppet sina åsigter om Amerikas kallelse, att medverka till de under förtrycket suckande nationernas frihet. Den förstra demonstrationen i detta fall skedde, såsom vi förut anmärkt, då pres. Pierce till sin regerings representanter vid vissa Europeiska hof utsåg just sådana män, som för dessa hof måste förefalla särdeles oangenäma. Det märkligaste härvid var dock utnämnandet af hr Soule till Förenta Staternas sändebud i Madrid, då hr Soulå tagit en ganska verksam del i bemödanderna att rycka Kuba ifrån Spanien. Engelska tidningar hafva ganska rigtigt jemfört denna utnämning med hvad en utnämning af Lord Dudley Stuart till sändebud vid Ryska hofvet skulle vara. Största uppmärksamheten har dock sednast väckts af ett tal som ofvannämnde hr Soul höll i Newvork, straxt före sin afresa till Europa, till svar på en helsning som bragtes honom af en hr Tolon, sekreterare i sällskapet för Kubas intagande. Denne herre slöt sitt tal med uttryckande af den förboppning, att hr Soul vid sin återkomst skulle finna en ny stjerna på Förenta Staternas baner (d. v. s. en ny stat införlifvad i det Amerikanska statssörbundet) och hr Soult svarade derpå bland annat: pet tillhör mig icke att vidlyftigt tala inför eder om min mission: men jag kan uttrycka för eder min tanka att en amerikansk minister icke upphör att vara amerikansk medborgare, och att han som sådan har rätt att lyssna till de ångestrop som uppstiga från den gamla kontinentens betryckta folk. (Bifallsrop.) Hvilken ädel bana öppnar sig för oss. I detta ögonblick, då verldens största riken hafva alla sina närvarande och framtida intressen vacklande på fredens eller krigets vågskål, kan en lätt vindflägt från detta land afgöra deras öde mäktigare än kejsares, konungars och furstars dekreter. (Uthållande bisallsrop.) Sådan är Amerikas kallelse; denna kallelse skall jag försvara af alla mina krafter, på ett sätt värdigt det folk som skickar mig, och, jag hoppas det, äfven värdigt mannen som de utvalt. (Bifall.) Dessa ord hafva väckt stort uppseende och gifvit anledning till många utläggningar i olika tidningar. Bland annat har man satt i fråga huruvida det vore förenligt med spanska regeringens heder att emottaga ett sändebud, med sådana antecedentia. I allmänhet ser man häruti blott ett mera oförställdt framträdande i dagen af samma tanke, som pres. Pierce redan i sitt invigningstal antydde. Man anar, att Förenta Staternas regering ämnar influera på Europas politiska förhållanden och har en bekräftelse på denna förmodan i flera omständigheter. Så känna vi huru pres. Pierce s regering till alla delar gillat den amerikanska befälhafvaren Ingrahams kraftiga uppträdande i Smyrna, hvarigenom den ungerske slygtingen Kossta undanrycktes den hämndlystna Österrikiska regeringens klor. Detta deras landsmans beteende har i Amerika emottagits med lifligt bifall, både af folket och regeringen. För icke länge sedan hörde man Förenta Staternas minister i Köonstantinopel svara de politiska flygtingarne, som betygade honom sin aktning i anledning af Kossta-aslaren, med ett lesve för Ungerns och Italiens frihet. Sednast berättar en korresp. från Paris till Morning Chronicle, att ett sändebud från presid. Pierce anländt till Paris, för att gå till Schweitz med amerikanska regeringens svar på förbundsdirektoriets framställningar, som fästat nämnde regerings uppmärksamhet på de faror, som hotade Schweitz från de absolutistiska makternas sida. Förenta Staternas president lofvar i sitt svar härpå, att med kraftig handling (active) understödja Schweitz, i fall det kommer till strid. Allt detta tillsammaniagdt visar, att N. Amerika hädanefter kommer att icke blott moraliskt, utan äfven i handling inverka på Europas öden. Olika partier skola se denna sak med olika blickar. De gamla privilegierade klassernas män skola se den med afsky och blicka åt öster efter räddning. Det finnes mer än en, som ganska öppet uttalar sin åsigt att man medan tid ännu är borde kasta sig i Rysslands armar. Men det gisves andra, och de äro mängden och den unga tidens män, och dem tillhör framtiden, hvilka med glädje emottaga den Amerikanska brodershanden, då den räckes för att rädda undan despotismen och förtrycket, då den öfver Europas suckande folk höjer frihetens stjernbeströdda fana. 23 1