Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1853, sida 1

— ——————— — Georgs krafter uppehöllos af hans upposlrande tillgifvenhet samt känslan af hans rätt; han tycktes följa sitt samvetes röst, under det att Mauclerc flydde den ... Men illa tilltygad af sin fiendes slag, utmattades han snart och Marie halkade ur hans arm. — Öfvergif mig . . . Georg, och rädda dig sjelf .. stammade hon med en af vattnet halfqväfd röst ... Georg kände sina krafter aftaga. De skulle således ändå båda dö för sin bittre fiende, oaktadt Gud beskyddade dem! ... Nej, Gud öfvergifver icke sitt verk; som en blixt flög ett minne genom hans själ! han förde handen till sin gördel . . . och sökte det vapen, som han der förvarat för yttersta behofvet; med oerhörda bemödanden, som oupphörligt drogo honom ned under vattenytan, lyckades han att få tag i knifven, utan att släppa Marie. Nu närmade han sig åter masten ... och stötte den hämnande klingan djupt in uti Maucleres ena sida. i Mauclerc uppgaf ett högt rop, och vågorna omkring honom särgades med blod ... smärtan förlamade hans återstående krafter: Han sjönk ned, men höll ännu sin ena hand vid masten, dit Georg fört Marie ... Mauclerc bemödade sig oupphörligt att återvinna sin förra ställning, men Georg stötte knisklingan genom hans hand, så att den satt fast vid masten, hvilken några ögonblick förde den med döden kämpande fienden i ledtåg. Ändtligen lyckades Georg att rycka ut den blodiga klingan, och liket sjönk i den omätliga grafven. Med flämtande bröst fastband Georg Marie vid masten meddelst ett tågstycke, som han fann hängande vid en spillra af fartyget . . . han bemödade sig att hos den olyckliga flickan återväcka ett lif, som af så mänga stötar tycktes vara utsläckt ... men Marie förblef orörlig. Huru Skulle han kunna urskilja döds