Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1853, sida 1

kylan ifrån denna suktiga iskyla, som oceanen ingjutit i den svaga varelsens alla porer! Natten slydde, och morgonrodnan kastade sina första strålar på vågorna ... Kusten af Oltron, mot hvilken ö stormen drifvit dem, syntes på långt afstand i dimman. — Men Marie var ännu alltjemt orörlig, känslolös. Georg ville icke återvända till ett lif, som han ej finge dela med sitt hjertas älsking. Nej! nej! .. . oceanen må efter behag åtskilja eller förena sina rof, men deras själar skola åtminstone följas åt till himlen! . . . Georg tillslöt sina ögon och öfverlemnade sig helt och hållet åt vågorna . . . vattnet bubblade för hans öron och han förlorade helt och hållet sansninnnen. Då han, under inflytande af en värma, som man meddelade hans händer, återfick sina sinnens bruk, tycktes det honom äfven som om en lifvande känsla spridde sig genom hela hans väsen. Han fann sig ligga på botten af en fiskarebåt och vid hans sida satt en gammal sjöman, som medlidsamt betraktade honom och ännu höll i handen en bränvinsslaska, ur hvilken han hällt några droppar i Georgs mun. Georg spratt till, ty med känslan af det återvunna kroppsliga välbefinnandet återkom också tanken på Marie. Han ville tala, men ännu förmådde han det ej . . . Hans blickar, som bönföllo om ett svar på den fråga, som han icke var i stånd att göra, fästade sig på en gråhårig fiskarehustru, som äfven betraktade honom med sorgset medlidande. . — Gå du till mamsell, du qvinna ... sade sjömannen med sin provinsdialekt. Gossen här får nog lefva ... se efter om den andra andas än. Qvinnan gick till fören af båten, der Georg, i det han med svårighet reste litet på sig, sett skymten af en liggande qvinna.