Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1853, sida 1

— —— — — honom icke ett känslans verk utan blott något mekaniskt. Det gisves varelser som äro dygdiga af bara dumhet. Plötsligt antogo Jakobs drag ett förfärligt uttryck. En olycksdiger tanke återspeglade sig i hans blick, hvars glans fördunklades af förtvians slapphet. vinden blåste häftigare, hafvet vräkte våldsamt och manövern var svår. Om fyren släcktes, så skulle sjöröfvarefartyget, utan ledning i mörkret, kastas på klipporna och der krossas. Jakob, som ifrån en skyddande väktare nu förbyttes till en hämmande domare, skulle med en vink, en enda rörelse med fingret, kunna förstöra detta fartyg, så nedsuddladt med brott, begrafva det i hafvets djup ... och leda Guds förkrossande vrede öfver den fördömdes hufvud. Jakob ilade ofördröjligen till tornet, men stannade plötsligt vid ingången. Har väl han någon domsrätt öfver dem som plöja hafvets vågor? ÅÄr det hans vänner eller fiender? Känner han väl flaggan, kan han ransaka deras hjertan, eller känner han ens namnen på dem, hvilkas fara gör dem alla till hans bröder? Såsom en slags lugn och evig försyn, men icke en hatfull och passionerad domare, har han makt att beskydda, men aldrig rättighet att domma. Han är den enda stjernan, som återstår för seglaren, när alla andra gömt sig bakom molnen. Nej, för de arma seglarne får han hvarken hafva hat eller kärlek, han får endast hafva ljus. Nu föllo hans ögon åter på fartyget, som redan närmat sig betydligt, vid skenet af en blixt varseblef han en hvit flagga ... utan tvifvel hissad för att bedraga! Är det då icke rätt att straffa detta förräderi och att ifrån detta torn låta utgå en dom, som icke kan drabba någon annan än honom? ... Hatet och hämden förblindade med sina oblidkeliga sofismer gubbens själ. Jakob Perrol gick upp i fyr