Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1853, sida 1

Sjöröfvaren, af EFaul Foucher. (öfvers. af 6. —n.) (Forts. fr. N:o 203.) Jakob Perrol skyndade högst upp i tornet och rigtade kikaren på det aflägsna föremålet; intet tvifvel mera, oaktadt stridens härjningar igenkände han mycket väl färgerna; det var samma byggnadssätt som på det fartyget, hvilket han sett skjuta en kanonslup i sank! ... åh det är bestämdt hans sons mördare, Maries förföljare, som så djerst vågar sig inför den tröstlöse fadrens ögon. Huru skulle väl också Perrol kunnat ana, genom hvilka sammanstötande omständigheter det lyckats hans son att meddela sjöröfrarne Sin egen modiga enthusiasm för hederns lagar. Men under det att gubben onyttigtvis gick och oroade sig på stranden, dit han åter nedsligit, såg han plötsligt fyren tändas och kasta sina klara, hjelpande strålar ut till fienden. Claude Chaulnaye hade kanske hört den förfärliga berättelsen. Han hade varit vittne till gubbens ängslan, men han hade icke förstått den, eller snarare, vexlingarne i denna smärtfulla inre strid hade icke gjort något intryck på denna råa varelse. Främmande för hvarje ädel hänryckning, liksom för hvarje farlig frestelse, som skulle kunnat locka honom från fullgörandet af hans äligganden, var pligten för