Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1853, sida 1

Besegrade genom det dubbla inflytandet af mod och föredöme, betraktade sjöröfrarne hvarandra med förvånade blickar ... Georg insåg att han måste sätta dem i verksamhet emot deras vilja; han fattade en lang musköt och rigtade mynningen emot det engelska fartygets däck. På skottet följde ett nödrop. Dödligt sårad stupade en officer, densamme som visat sig döf för Georgs böner. Efter en minuts förlopp träffades sjöröfvarefartyget af ett undervattenskott ifrån engelsmannen. a oo Den hittills tveksamma besättningen på piraten såg sig då nödsakad att försvara sig! Å Nu börjades en förfärlig strid emellan djupet och mörkret: endast döden utsände blixtrar på det rörliga stridsfältet ... Spillror af fartygen och de stridandes sönderslitna lemmar slögo omkring för kartesch-skotten ... masterna föllo liksom menniskorna! ... slutligen hördes från sjörofvare-sartyget ropet: till äntring! ... den sista blodiga striden skulle nu afgöra hvilketdera af de kämpande partierna hade segren på sin sida, då Georgs stämma bejaade piratens manskap; han visade dem huru det fiendtliga fartyget, öfverraskadt af ännu en fiende: oceanen, småningom, började sjunka. Sjön hade trängt in genom de af kulorna borrade hälen. Ösverlesvorna af det engelska manskapet uppslukades af hafvet, utan att begära pardon af sjöröfrarne, och den gryende dagen belyste på den segrande men redlösa och bloddränkta piratens bogspröt en hvit slagga, lik ett segertecken på en sårads stympade arm.