Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1853, sida 1

I Georg svarade icke. — Ni aktar er nog för att motsäga mig, det är jag säker på. .. Men hvad som kanske skall förvåna er är, att jag skulle tycka mycket mera derom än ni! ... Maskinmessigt upplyfte Georg sitt hufvud, intagen af ett obestämdt, men ihärdigt hopp, som aldrig öfvergifver menniskan, den yttersta sprittningen af förståndet som tycks vilja lefva qvar ännu sedan den materiella känslan i sjelfva dödsminuten lemnat kroppens sista fiber. — Ja, återtog HÄeKcureuil, — ty den nykomne mannen var ingen annan än vår gamle bekante, taskspelaren; jag inbillade mig att få allting bättre på hafvet — och förutsåg inte att jag der blott skulle blifva en slags fästningsfånge. Det är åtminstone ännu väl tidigt ... och sedan att stjäla ... nå, det går väl an men att oupphörligt mörda, bränna och förstöra ... det är tröttsamt arbete. Man beklagar sig öfver att jag inte arbetar. — Man gör mig orätt vid prisernas fördelning, — Nej, raskt till verket! Jag har i er igenkänt den kustbevaknings-officer, som jag engang såg i ett värdshus i Medoc. Georg gjorde maskinmessigt ett jakande tecken. — Ni bör, efter de prof på mod, som ni visat, efter de faror, för hvilka ni utsatt er, hafva tillräckligt inflytande att kunna utverka nåd för en ängerfull brottsling, som lofvar bidraga till sina förra kamraters besordrande till välförtjent straff. Det är visst iate mycket, men man gör Så godt man kan; nå väl! hör nu min plan: (Forts.)