Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1853, sida 1

XVII. En aflägsen stråle. Aftonen hade vid horizonten utbredt sitt töcken, likt en annan ocean, upphängd öfver den verkliga; på sjöröfvarefartygets däck fanns numera icke qvar flera än de vakthafvande. . . Med möda kunde man, i det tilltagande mörkret urskilja en man, fastbunden på en bänk invid bastingeringen. Denne man var Georg, hvars medvetande och krafter småningom återkommit, för att ännu mera öka hans lidande. Under det sonen till fyrvaktaren i Cordouan sålunda satt stum och orörlig, tycktes han då och då skakas af nervösa ryckningar, framkallade af en plågsam oro, men hvilken sjöröfrarne (åtminstone de, som i mökret kunde märka dessa feberaktiga rörelser) otvifvelaktigt skulle taga för de första verkningarne af nattkylan. Afven hos de mest förnedrade naturer visar sig stundom ett instinktlikt medlidande, — ————— likasom en slags trötthet vid det onda. En af dessa pirater kastade i förbigående öfver Georgs skuldror en tung och smutsig öfverrock, hvars värma efter några Ögonblick något vederqvickte Georgs stelnade lemmar; man vet att han tog af Sig sin uniformsrock, innan han störtade sig ned ifrån klippan vid Soulac. Emot aftonen hade himlen betäckt sig med moln, natten var mörk; Georg, som ännu var försänkt i samma dystra tystnad, hade tillslutit sina ögon, liksom för att gå döden i förväg. Några ord, som hviskades i hans öra, väckte honom ur hans djupa försoffning. En man hade satt sig vid Georgs sida, utan att han engång blifvit det varse. — Ni skulle väl tycka mycket mera om att vara på landbacken än här, sade den nykomne, eller huru, kamrat?