hastets framtradande varna hr Ridderstad för dessa öfverdrifter; kanske hade han ej gjort så illa. om han icke försmätt varningen. Man prosaiska varningar, utan att det måste fritt följa sin inre drift åt högre rymder, och der lefva och regera hurn det behagar. Det är kanske till följd af vår egen så litet snillrika natur, men det är dock förhållandet, att vi ej så lätt buga oss för detta ord: snille, hvarmed temligen mycken otukt drifves. Alldraminst medgifva vi esnillet någon rätt att emancipera sig från de stora villkoren för all mensklig verksamhet och särskilt för konstnärsskapet, nemligen sanning och sedlighet. Om nu en förf. delvis eller i det hela bryter emot dessa lagar, så står han, han må vara huru stort snille som helst, under den dom, som fälles af den stora mängdens sunda omdöme. Det är någon, yttrar Talleyrand på ett ställe, som har mera snille än Voltaire, än Bonaparte, än alla både förflutna, närvarande och tillkommande ministrar — det är allmånheten). Såsom ett, om ock individuellt, uttryck af denna allmänhets opinion, tager sig en tidnings redaktion friheten att, med det sunda omdömets måttstock, bedömma en försattare och anmärka hvad emot honom kan förekomma. Ofta blifva dessa omdömen ensidiga, partiska och ytliga — det medgifves gerna — men äfven då låter allmänheten sig icke länge bedraga; dess eget omdöme gör sig snart gallande och en förf. lider föga eller intet på det falska tidningsbedömmandet. Han borde således taga ett sådant ganska lugnt och akta sig för att rifva upp himmel och jord för en oblid recensions skull. Detta är svaghet. Hotar han dertill att nedlägga pennan af en sådan anledning, så kan man tryggt säga, att hans författareskap ej hvilar på den rätta grunden, på det inre begäret och behofvet att använda de pund Gud honom förlanat till medmenniskornas upplysning och tjenst. Annu större blir denna svaghet, om han låter sig hänföra till demonstrationer i dylik anda, blott till följd af ett omdöme, som alldra svårast kan kallas: mindre vänligt. Aftonbladets omdöme om hr Ridderstads Far och Son kan på sin höjd nämnas med dessa ord. Samme hr Ridderstad, som från början uppträdde med den hetsighet emot A.B:s nya redaktion, hvars hufvudledamot redan vunnit ett mycket aktadt namn i vår litteratur, att han t. o. m. ej aktade för rof att aftrycka artiklar ur Folkefs Röst emot A.B. — samme hr Ridderstad har tagit så illa vid sig af några åtminstone i formen milda anmärkningar å A.B:s sida emot hans sista arbete, att han uppträder med en pompös adress till Svenska allmänheten, deri han uppmanar samma allmänhet att uttala sin opinion, huruvida A.B:s omdöme är rigtigt eller origtigt. I förra fallet ämnar hr R. låta sin verksamhet inom skönlitteraturens gebiet upphöra. För så vidt vi utgöra en del, om ock än så ringa, af den allmänhet, till hvilken hr R. vädjat, hafva vi velat säga vår mening, och tilllägga endast att A.B:s anmälan af Far och Son varit väl ofullständig, men ej orättvis. De anmärkningar A.B. gjort synas oss rigtiga, om man undantager antydningen på hr R:s sympathier för sina adliga vederlikar; men hafva det selet, att de ej innebära ett totalomdöme, utan hålla sig till blott en sida af arbetet. I allmänhet torde det vara ett fel, som vidlåder våra kännares konstkritiker, att de fästa sig för mycket vid detaljerna och förbise det hela. En missteckning på en hand, en falsk skugga, en för stark eller för svag kolorit på någon del — allt detta framhålles, ty det visar att man är kännare; men konstverkets hufvudid och totaliteten af dess utförande blifva sällan förstådda eller behörigt utvecklade. Men detta är ock ingen lätt sak, och särskilt blifver det svårt för en daglig tidning, att härutinnan gå rätt grundligt och utförligt tillväga. Hr Ridderstad såsom sjelf tidningsredaktör borde besinna detta, eller om han det ej vill, visa oss andra någon gång huru en verklig recension, som hvarken är puff eller ovett, skall skrifvas. Han kunde äga tillsalle dertill, om han t. ex. ville bedömma någon af fru Carlns romaner. I alla händelser tillåta vi oss gifva hr R. det vänliga råd, att då man sjelf så litet väger sina ord, bära andras äfven oblida yttranden med mera lugn. Uvarje sann litteratör är en stridsman, som kämpar för en id, och han skall kanske svara härpå, att snillet, detta gudaborna snille, ej kan lyssna till några —