Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1853, sida 1

har endast en utgang; och dessutom kan väl fången inte, under er vård och i det tillstånd han nu befin ner sig, försöka att fly; underrätta oss, min far, när när ni slutat. . , . PEcureuil kunde icke längre göra nägra invändningar utan att väcka misstankar på sig sjelf; han fogade sig således efter omständigheterna, förutseende att han möjligen skulle få använda all sin skicklighet, kanske ock hela sin fysiska styrka (så dyrbar för alla, så nödvändig för dem, som icke vilja vara hederligt folk), för att befria sig ur denne besynnerlige dödskandidats klor. Knappt hade domaren, som gifvit de närvarande tecken att aflägsna sig, tillslutit dörren och skjutit för rigeln, förr än Mauclerc hoppade upp ur sängen och ställde sig med en förfärlig uppsyn midt för sin angifvare. — Usling! tjöt han, ännu har jag tillräckliga krafter att försätta dig i samma tillstånd som det, hvari man tror mig vara. Det tycks som om du mådde mycket bättre nu, sade UEcureuil, i det han till skydd makade sig bakom en stol. — Ja, svarade Mauclere ... en häftig stöt, en mängd förloradt blod, det var alltsammans. . . Du skall min själ inte slippa för så godt köp . . . utan dig, skulle ingen hafva känt mig . . . skyddad af min låtsade svaghet, skulle jag kunnat undkomma dem ... att kamrater så oförskämdt förråda hvarandra, fortfor han ursinnig, äta upp hvarandra som vargar. .. (Forts.) — —