Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1853, sida 2

Utrikes Nyheter. ENGLAND. Pressen i allmänhet yttrar mycken missbelätenhet med lord John Russels förklaring d. 16 uti orientaliska srågan. Den ser deri en bekrästelse på regeringens slathet och undsallenhet för Ryssland och beklagar att den nu lemnar Turkiet i sticket, sedan den först uppmuntrat denna makt i dess motstånd emot ezarens sordringar. Tidningarne påstå — och deri synas de äfven hafva rätt — att Donausurstendömenas utrymmande alls icke är betingadt i Wienerförslaget, och att den enda säkerhet man har för detta utrymmande, ligger i blotta förlitandet till czarens heder och rättskänsla, hvilka icke skulle tillåta honom att längre besätta Donaufurstendömena, sedan han fått sina fordringar uppfyllda. Czarens heder och rättskänsla i all ära, är denna säkerhet, enligt deras förmenande, detsamma som ingen säkerhet, och det är en mening, som man ej eller gerna kan annat än biträda. Då man undantager Times — men det är också ett ganska vigtigt undantag — är nästan hela den öfriga pressen mycket krigisk och söker ingjuta samma anda hos allmänheten. Detta skall dock, enligt hvad man från flera håll vill påstå, icke rigtigt lyckas. Ehuru både många och vigtiga skäl tyckas böra bjuda engelska folket att icke med armarne i kors åse mörkret och despotismen tillskansa sig en hotande öfvervigt i verlden, så skola dock de materiella intressena, som bjuda fredens bevarande, vara så öfvermäktiga och till den grad beherrska nationen, att emot dem inga skäl förmå göra sig gällande. Så länge icke någon öfverhängande fara hotar England eller dessa intressen, blir också, tror man, fredspartiet det starkare inom nationen. Detta parti hade vid den tillstymmelse till debatt, som uppstod i underhuset till följe af lord John Russels förklaring, en representant i hr Richard Cobden, som gick så längt att han ej blott förklarade lord Johns åsigter delas af hela folket utan ock sade sig icke lägga någon vigt vid upprätthållandet af Turkiets integritet, sam bestred på det högsta att det skulle ligga i Englands intresse, att inlåta sig i ett krig för Turkiets skull. Turkarne hörde ju icke till Europa, utan måste förvisas till Asien, i synnerhet sedan Porten blifvit så svag, att den icke mer kunde stå på egna fötter. Hr Cobdens utlåtelser fingo icke passera oanmärkte. Sjelfva lord Palmerston uppträdde i ett längre anförande emot den gamle frihandelskämpen. Detta lord Palmerstons tal, hvarmed debatten slutades, var till skenet riktadt emot det parti, hvars åsigter Cobden uttalat och hvilket vill freden för hvarje pris, men åsyftade i sjelfva verket att utplåna det obehagliga intryck, lord John Russels matta förklaringar qvarlemnat. Det är äfven möjligt, att lorden af detta anförande velat låta nationen inhemta den bestamdare och England värdigare politik, som han och hans vänner förfäktat i kabinettet, men hvilken alltid blifvit öfverröstad. Huru som helst är detta