Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1853, sida 1

AAAACA EEEE— nast ledde hans tankar på mord, attentater och sammansvärjningar emot staten. Alla bygga vi mer eller mindre lysande luftslott, intet under således, att i domarens hjerna spökade tjusande bilder af brott, tortyrer och afrättningar, hvilka skulle föra honom uppför ärans och lyckans trappa. Den enda som med lifvet tycktes hafva undkommit explosionen var Mauclerc. Säkert är dock, att domaren, när han fick se den blodige och nästan liflöse sjöröfvaren, icke anade värdet af denna sin fångst. Han befallte emellertid att den okände skulle föras till en kustvakt-kasern, belägen ej långt derifrån, och hvars murar nästan sköljdes af hafsvågorna. Mauclerc lades längst in uti officerns rum, på dennes tältsäng. Sedan hans blessyr först blifvit förbunden och han sjelf blifvit i stånd att tala, började domaren, i tvenne kustvakters närvaro, detta förhör, vid hvilket så många förhoppningar för honom voro sästade. — Hvem är ni? frågade han Mauclerc, ledsen öfver att icke i sin stela värdighet kunna gifva denna oundvikliga fråga en mångordigare och mindre enkel form. — Markis de Vauglas, svarade Mauclerc med matt röst. . — Hvilken tanke har vilseledt edra steg in på brottets bana? frågade domaren, — glad att vid denna andra fråga kunna få utbreda sig något vidlyftigare — och kan ni gifva rättvisan något ljus i den mörka hemligheten af denna explosion? — Jag har ingenting att säga, svarade Mauclerc, med mera möda, annat än att jag . . . såsom en nyfiken resande . . . uppsteg på denna klippa . . . och att jag af en plötslig och förfärlig skakning slungades omkull. ..