Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1853, sida 1

AAALALAL — — — utan förut sattadt hopp om räddning. .. En af dem, som förskräckelsen icke tycktes hafva alldeles förvirrat, ville sörsöka att verkställa Mauclercs besallning; men, då han hunnit till den delen af klippan som höjde sig öfver kojan, insveptes han i den qväsvande röken, och hans vårdslöst kastade kappa dolde blott för ett ögonblick den uppstigande lågan, som redan började omgifva kojans väggar. De andra Sjöröfrarne sprungo som sagdt var i den förfärligaste oro omkring på klippan, som i hvad ögonblick Som hellst var färdig att sprängas i luften. Mauclerc beräknade ögonblickligen den sista möjligheten för en till utseendet nästan omöjlig räddning. . . Han ilade till kanten af afgrunden; oaktadt de branta sidorna, gafs det måhända en möjlighet att komma till ett af naturen bildadt utsprång som befann sig omkring trettio fot under högsta spetsen; det var ett djerft försök att begifva sig utför; men Mauclerc äfventyrade hellre att bryta halsen af sig i afgrunden än att sönderkrossad skickas halfvägs till himlen! Georg å sin sida var lugn; vi sade att hans beslut var fattadt; men då han nu ansåg sig hafva fullgjort sin pligt, frågade han sig sjelf, om han icke ägde rättighet att söka försvara sig emot denna siste, för hans eget försvar framkallade fiende, döden, som skulle frambryta ur det förfärliga slagtsält han sjelf valt. På motsatta sidan om afgrunden, sträckte sig klippan ut öfver hafvet på en ofantlig höjd. Plötsligt frågade sig Georg om Gud skulle kunna rädda hans lif tills han i fallet hann böljorna, som kunde återföra honom till stranden; men han hade icke mera den ringaste tid till öfverläggning. I ögonblicket asklädde han sig den tunga uniformen, kastade ifrån sig sina