Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1853, sida 1

Vid dessa ord, uttalade med en ton af beslutsamhet, som lemnade ännu mindre tvifvel öfrigt om sarans verklighet, än den brinnande kojan, förändrades allt. Nu var det Georg som blef herre öfver slagtfältet och öfver sina sienders öde; icke det minsta tecken till mod, icke en gnista förnuft fanns numera qvar hos dessa uslingar; kärleken till lifvet, denna deras sista instinktartade känsla, Var det enda som visade sig i deras ängstan och i deras af förskräckelsen förestafvade rörelser. Åsven sedan Georg med en kraftig spark störtat de tvenne trädstammarne, hvilka tjenat till bro, ned i afgrunden, sökte de ängsligt efter någon väg till räddning. . Och om också trädstammarne fått ligga qvar, så skulle tiden likväl för dem varit för kort att före explosionen hinna till klippans fot. Mauclerc, hvars adliga blod ålade honom mera värdighet och som bibehöll något mera själsnärvaro i farans stund, befallte förgäfves sitt manskap att uppklättra på kojans tak och med sina kappor försöka att släcka elden; hans förfärade medbrottslingar svarade honom icke, hörde honom icke. Feberaktigt sprungo de omkring klippans spets, utan att veta hvart de skulle taga vägen,