Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1853, sida 1

—— rD — numera onyttiga vapen, och störtade sig ut i rymden liksom på den sista, öfvernaturliga förhoppningens vingar. Han föll, — föll oupphörligt, till dess han efter en minuts förlopp begross i hafvet; och man skulle uppifrån kunnat höra huru böljorna fradgande slöto sig öfver honom, om icke detta ljud aldeles förstummats af den förfärliga explosionen; ty i samma ögonblick sprang klippan i luften med ett dån, som om alla himlens åskor varit inneslutna i densamma, och öfverströdde hafvet vidt och bredt med grus och klippstycken. Georg, som I explosionens ögonblick befann sig djupt ned i hafvet, skyddades derigenom ifrån att blifva skadad, och kände sig, då han åter uppkom på ytan, upplifvad af det friska elementet. Han samm maskinmessigt framåt, men i följd af de förutgående djupa och häftiga rörelser, hvilka medtagit hans kraster, kunde han icke göra sig reda för vid hvilken del af kusten han befann sig, eller hvar han borde simma i land; länge skulle han icke förmått kämpa vimvt böljorna; men ändtligen tyckte han sig urskilja en båt på något afstånd. Lifvad af hopp, styrde han kosan mot denna bräckliga farkost, hvars närhet han snarare gissade än verkligen Såg. Med konvulsiviskt bemödande närmade han sig den, då en häftig kramp öfverföll honom; men i detsamma kände han ett tåg kastas till honom; med sina yttersta krafter fattade han deruti ... och blef lyckligt dragen ombord. Emedan hans ögon i första ögonblicket voro fulla af vatten, så igenkände han icke sina räddare, och snart förlorade han tillochmed det orediga medvetandet, som den förfärliga luftsärden qvarlemnat hos honom.