Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1853, sida 1

—— — 2 : hästigt sammandrogos. Begagnande sig af den fördel han hade öfver Mauclerc, drog han sig ät den sidan af klippan, der den halmtäckta hyddan stod, tog flintorna ur sina pistoler och slog eld med dem tills gnistorna itände halmen så att den började röka. Ifrån detta ögonblick hvilade ett uttryck af outsägligt lugn öfver Georgs drag; med den sjelslörsakelse, som ädelt kraftfulla själar visa vid uppfyllandet af en stor pligt, förenade sig äfven hos Georg en tanke på försoning och godtgörelse. Han var åtminstone säker på, att, genom det förfärliga medel han valt till osrrandet af sitt lif, äfven hegrafva sjöröfvarens, hvilkens frihet och lif han ängrade sig att få dagar förut hafva skonat! ... Mauclere och hans kamrater hade han således nu invigt till den förfärliga hekatomb, som han ärnade offra till försonande af sin oroliga heder. Då han dömde sig sjelf, så var hans samvete, i hans egna ögon, renadt. Sedan Georg åter satt flintorna i sina pistoler, ställde han sig kallt midt emot Mauclere. — För fan! sade denne, det tycks, som om ni hade så brottom att börja dansen, kamrat, att ni inte engång vill afvakta fiolerna. . . — När fiolinen är falsk, så är det bättre att krossa den än höra på den, svarade Georg. Men det tycks, sortsor han med bitter ton, att vi, i stället för en menuett, få en qvadrille, ty se der stå tvenne herrar, som vi inte väntade. — Ja, ser ni, sade Mauclerc, jag tycker inte om blodsutgjutelse; jag minns att då ni kunnat döda mig, så skonade ni mig; jag gör på samma sätt med er. För öfrigt behöfva vi, för farten öfver Gironde, en säker lots, och dertill kan ni tjena oss. . . — Ah! jag förstår, svarade Georg med bekymmerslös ironi, vid detta möte, hvarom vi förut öfverenskommit, sparar ni mig för att begå ett förrä