Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1853, sida 1

—— OIIcWWWswrnisgs s,ss8f,sc6Tr?enrwsee nmaa — Då lade Georg armarna i kors och återsick sitt förra orörliga lugn; han bade redan i tankarne öfverstigit den tröskel, som skiljer oss ifrån det andra lifvet, och anbesallte sig i den Gudens hand, hvars fruktansvärda storhet är en ytterligare borgen för hans barmhertighet. Nå väl! ... jag ser att ni åter är lugn ... sade Mauclere, ni förstår nu att uppskatta hela den ära, som en adelsman visar er, då han erbjuder er en fristad. . . Men hvad var det för en besynnerlig ide af er att upptända denna eld midt på ljusa sommardagen? ... tillade han, vändande sina blickar mot röken, som, ännu tjockare, började blandas med talrika gnistor. Mauclere gjorde ett tecken ät fyra af sina män, att omringa Georg. i — Det gör mig ondt att rycka er ifrån detta fyr verkeri, fortfor han, men vi måste återvända ombord; vi hafva ingen tid att förlora. — Och ännu mindre att lefva! ... utropade Ge org med dundrande röst. Vet ni hvad denna koja innesluter, på hvilken jag nyss satt eld ? — Hvad då? frågade Mauclerc med någon osäkerhet. — För någon tid sedan, återtog Georg, hade intendenten öfver Guyenne beslutit att låta spränga denna klippa. . . I samma ögonblick, som man skulle verkställa sprängningen, anlände en kontra-order; men den oerhörda krutmassan förvaras ännu i denna koja, och den första gnista som intränger skall slita oss i tusen stycken och slunga oss i hafvets djup. (Forts.)