Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1853, sida 1

AA — —— deri ... jag borde hafva anat det, ty vi hade ju inte öfverenskommit om vapen, och ni ... ni har valt edra! ... — Som ni behagar, svarade Mauclerc, utan att synas stött öfver det bitande skämtet. Jag visste väl att ni skulle göra invändningar; men vi bry oss inte om att låta er betala vår gästfrihet på värt fartyg; det är mig tillräckligt att ni är der, och ännu mer, ni skall der snart träffa personer, dem ni älskar ... fröken de Royan till ex., som jag väntar dit. Ni känner bättre ån någon annan den stora skuld hvari jag står till henne från den förflutna tiden . . . och allt hvad min far hade att tacka hennes för . . . och, tack vare en ofelbar krigslist, skall hon snart befinna sig ombord. Om Georg känt Mauclercs krigslist, så hade han varit fullkomligt trygg, eftersom han just nyss förut skiljdes ifrån Marie. Men okunnig om den snara sjöröfvaren utlaggt för den unga flickan, gjorde han en häftig rörelse och förde ännu en gång handen till sina vapen. — Nä, nå! låt oss inte förifra oss, sade Mauclerc hastigt, i det han på samma sätt besvarade Georgs anfallsrörelse ; ni tycktes ju vara så förnuftig . . . man skulle nästan trott att ni beslutat att följa oss; men hvad kommer nu åt er? Georg Svarade icke; han var högst förvånad öfver dröjsmålet med utgängen af det förfärliga befrielsemedel han tillgripit, och som han nu afvaktade med ännu större ifver, vid tanken på någon ny anläggning mot Marie. Någon fuktighet i halmen hade verkligen hämmat den dolda eldens framsteg, men småningom segrade det tärande elementet öfver detta hinder, och den för ett ögonblick nästan qväsda röken började tydligare höja sig öfver klippspetsen.