Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1853, sida 2

När barnen fromt inför Herrans Son Om frid och lycka så hoppfullt bedja, Jag mig då håller der långt ifrån Och skafves blodig af syndens kedja; Och när de leka på ängen grön, Som lammen hoppa omkring sin moder, Jag känner mig, som en båt i sjön, Sein han i stormen har mist sitt roder. För syndens skull. Se! hur jag darrar i hvarje lem, Som aspen darrar, då han står löfvad. ; Se, hur jag flyr från mitt hus och hem: Au se de mina, gör mig bedrötvad; Ty barnen svälta till själ och kropp, Och fostras upp såsom djur i skogen. Ack! Edert arf har jag supit opp, Er lefnads frid bar jag sålt på krogen, För syndens skull. När förr det ringde, och klockans ljud Lät höra sig uti socknen vida, Jag kände på mig att Herren Gud Beskyddar oss både sent och tida. Ån ringer klockan ju såsom förr, Men utan hopp — Som en suck ur gratven. Och ljudet gnisslar, som nådens dörr, När den slås till framför bränvins-slafven, För syndens skull. Låt gå! låt gå! det är slut helt snart På lif och gods och på allt elände, Min tid framskyndar med lustig fart, Och snart, jag hoppas, tar det en ände; Då tacka barnen och glädjas åt, Att deras fader är död och gömder, Med bränvin firas min sista stråt — Ack lycklig den, som blott vore glomder, För syndens skull. När fågeln prisar med röst och sång Sin Gud så arla i morgonstunden, Då sjunker grafven ihop en gång Och gömmer noga på syllehunden; Men inför Herran, der står min själ Försänkt i ånger och böner djupa; Hvem kokte giftet, hvem var det väl, Som gaf mig bränvin och bjöd mig supa? För syndens skull. Se brännerit är ett riktigt slott, Det drifs med ånga, det finns ej maken, Man der förädlar den säd vi fått; Att vinna pengar är hufvudsaken. Gud vill ge bonden en kaka bröd, Men brännerit slukar hela grödan; Med bränvin tystar man landets nöd, Med brånvin lönar man oss för mödan — För syndens skull. Onkel Adam (D:r Wetterbergh).