Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1853, sida 1

——?— —T:n7—————7 hon var beredd att genast följa honom ... då hon med upprörd stämma sade: — Vänta! — målet för fru dHorignys förslager och min fars sista önskningar är, säger ni, ett mig värdigt äktenskap. — Ja visst. — Nå väl! om jag rätt förstår hvad pligten här förestafvar mig, och till hvad beslut min far sjelf skulle råda mig i dag, så behöfver jag inte gå långt för att göra det val, hvarom ni talar .... det är för öfrigt redan gjordt. Ett uttryck af öfverraskning målade sig i allas blickar. Med tillbakahållen andedrägt stirrade Georg på Marie. Alla de rörelser han erfarit under hela sitt lif uppfyllde nu i ett ögonblick hans själ. Ierr Jakob Perrol, sade Marie, hvars röst återvunnit hela sin fastbut, öken Marie de Royan anhåller om den äran att få blisva er dotter. Himlen tycktes öppna sig för Georgs blickar, och hans bröst ville nästan qväfvas af en onämnbar sällhet; men han vågade ej nalkas Marie; han gjorde icke engång en rörelse, af fruktan att se sin dröm försvinna vid första steget, att Se Sin lycka krossas om han nalkades den älskade. Då han ändtligen återvunnit styrka att bära sin lycka, ville han kasta sig för Maries fötter; men Jakob hejdade honom med en förfärlig åtbörd och utropade: — Detta äktenskap är omöjligt! skulle vi till den grad hafva missbrukat den gästfrihet, som pligten bjudit oss att visa er, att vi skulle vilja fastkedja er vid oss? O! tänk aldrig derpå, fröken Marie, utan glöm en vansinnigs kärlek; och du, olycklige, fortfor han, vändande sig till Georg, du, som inte kunnat begripa, att Marie de Royans lugn och hennes känslors frihet, vore en helig skatt, för hvars förvarande vi skola aflägga räkenskap inför hennes fars minne, inför den