ME MUS LFCHJOOn UUOÖCIOQM. Rättegängsoch Polissaker. I söljd af poliskommissarien Wickstrands rapport, var glasmästaron B. uppkallad till poliskammaren, att ansvara för det han söndagen den 7 kl. omkring 8 e. m. uti köket till sin bostad kokat linolja och dervid haft så dalig tillsyn, att elden fattat uti oljan och hotat att vidare sprida sig, om iilldragelsen icke i tid blifvit observerad. B., som vid släckningen erhållit flera svåra brännsår af den sjudande oljan och deraf annu led mån, infann sig genom ombud och erkände åtalade förhållandet, men lät derjemte förklara, att då staden icke bestod tillräckliga kokhus för linoljekokning och derjemte på sätt och vis tvingade vederbörande handtverkare att begagna egna lokaler för denna eldfarliga kokning, så ansåg B., att han icke borde kunna ådömas ansvar i målet. Poliskammaren fäste likväl icke afseende å B:s obestyrkta och på orätt ställe anförda klagan, utan fällde honom att, på grund af hr landshöfdingens och magistratens kungörelse d. 25 Aug. 1838, böta 25 rdr bko. — Ivenne handtverkslärlingar stodo i Tisdags inför polisens dombord tilltalade för det de natten till d. 9 dennes tillgripit omkring 11 skeppa frukt ur handlanden Wennerholms trädgård på Stampen, i hviken trädgård de inpraktiserst sig medelst stängsels öfverklifvande. De tilltalade erkände väl att de stulit frukt i Wennerholms trädgård, men påstod, att den uppgifna qvantiteten var allt för stor tilltagen, dock kunde de icke sjelfva bestämma till huru mycket det tillgripna kunde uppskattas. Målet remitterades till stadens rådhusrätts brottmåls-afdelning, och de tilltalade tillätos få vistas på fri fot. — Sistlidne Måndags eftermiddag anträslades af polisen en mansperson, som helt nyligen hit till staden anländt, utan pass, hvarför han också genast anhölls och insattes i stadshäktet. Med denne person anställdes i Tisdags polisförhör, dervid upplystes, att han hette Christen Andersson och tillförne varit anställd som inspektor vid någon af Smala Vägens hamnar. Vid närmare efterforskning befanns Andersson vara en vulkand kund hos polisen — han hade nemligen år 1849 varit tilltalad och dömd för falskt spel och derefter för alltid förvisad staden, enär han, som var född 1826 i Bokenäs pastorat, icke tillhörde detta samhälle. 1851 var han likväl åter under tilltal häri staden, för det han slagit förre läderhandlanden Gihni och dervid stulit en guldring, hvilken han ryckt ur Gihnis öra. Gihni, som nu var närvarande, visade å örat ett stort ärr efter detta våld, samt upplyste äfven, att då målet, som blifvit förvist till rådhusrätten, der skulle företagas, kunde Andersson, som emellertid begifvit sig från staden, icke fås reda på, hvadan detsamma ännu är oafgjordt. Andersson förnekade helt och hållet Gihnis uppgifter och pästod, att han vid den tiden varit i Stockholm, men att han deremot i sistnämnda stad varit inblandad i en klädesstöld, hvarifrån han dock blifvit frikänd, emedan det upplystes, att en hans bekante hade ensam begått densamma. Huru Andersson än svängde sig, råkade han emellanät förtala sig, så att han bland annat påstod, att det var just Ginni och hans hustru, som vid tillfället 1851 öfverfallit Andersson, för det han återfordrat ett hos dem af honom pantsatt guldur. — Uppfordrad att redogöra för skälen till hans återresa, uppgaf ban, att han på ångfartyg från Stockholm begifvit sig till Söderköping i afsigt au der bada, men att han sedermera besinnat sig och åtföljt fartyget vidare, for att gå i land vid Eken, och då kaptenen icke ville anlöpa detta ställe såg han sig nödsakad följa fartyget hit till staden, hvarest han icke ämnat uppehålla sig. Poliskammaren beslutade att underrätta stadens rådhusrätt, att Andersson numera vore tillgänglig för ransakning i Gihniska målet, och skulle han emellertid förvaras i stadshäktet. I Onsdagsafton kl. 4 till 10 anträffades barackhjonet Svante Andersson liggande orörlig å Smedjegatan. Ilan blef genast uppförd till polisvaktkontoret, i den förmodan, att han var full; men dit uppkommen och närmare påsedd, befanns han vara död. — Orsaken till hans död känner man ännu icke, men förmodas, att han förmycket pröfvat åtskillige bränvinsfat, som i går upphämtats från fartyg för några handlandes räkning. Om så är, kan man med skäl säga, att han icke stod profvet. Au han hastigt aflidit kan man finna deraf, att han ännu kl. half 9 på aftonen lärer varit synlig i grannskapet af Baracken och då till utseendet frisk — om ock något supen. FE EEE