Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1853, sida 1

— — — — — — ——— —————— endast med blicken de sista orden i brefvet. Claudine gret också för sällskaps skull. Ty gråter blott en qvinna, en annan gråter äfven, Och alla skola gråta, hur många de än äro. — 0! det är omöjligt! utropade Marie, han är inte död. . Ack! inte måtte jag vara så brottslig, att Gud I skulle straffa mig så hårdt . . . Vi måste skynda att uppsöka honom. .. ö — Fröken Marie! sade Castillon, som plötsligt inträdde, nu kommer br Jakob Perrol ifrån fyrtornet. —0, min Gud! utropade Marie, i det hon föll ned på sin stol, hvad skall jag väl säga honom, när han frågar efter Sin son! Nej, återtog hon, i det hon konvulsiviskt reste sig upp igen ...jag vill inte ... jag kan inte se honom, mina tårar skulle förråda mig. .. Och hon ämnade begifva sig till sitt rum. . Men i detta ögonblick öppnades dörren, och hon såg gubbens högtidliga ansigte, hvari målade sig ett lugn, som förekom den unga flickan ännu mera smartande än alla andra förebråelser. — Se här är jag nu, fröken Marie, sade Jakob, jag ville komma sjelf, för att emottaga främlingen, som bringar er så goda underrättelser; vädret är stadigt, och jag kan vara tillbaka vid fyren i rättan tid. . Men hvad fattas er? utropade han då han såg tårarna rinna utför Maries kinder. — Mig? ... ingenting ... nej, alldeles ingenting, svarade Marie sakta. — Ingenting ... det är omöjligt ... jag skulle ändå kunna tro det, om ni, under den tid, som vi varit åtskiljda, hade stannat här, der ni endast har vänner; men ni har varit i Bordeaux, . . . hos fru dHorigny, efter hvad Castillon berättat mig. . . Har man förorsakat er någon sorg? . . skulle man hafva ——