Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1853, sida 1

glömt hvad man är skyldig ert namn och er sjelf? . Ack, tala! sade han, misstroende de förnekande tecken, som Marie försökte göra under sina tårar. Fruk3 ta inte, om jag också är för gammal att gifva en osör. skämd en lexa . . . om jag af pligten qvarhålles vid min post, så skall min son hämnas i mitt ställe. — Er son! ... utropade Marie med fördubblad smärta. — Ja, just min son . . . hvarför är inte han här? . tillade han i det han såg sig omkring; jag tillsade honom dock för en stund sedan att följa mig. Er För en stund sedan? . .. Ni har således nyligen sett honom? frågade Marie, i det hon spratt till på sin stol. . — Han kom till mig i dag på morgonen i fyrtornet, sade Jakob ... han omtalade också den der presten, som kommit till eder .. han såg besynnerlig ut, och ville oupphörligt taga afsked af mig, liksom ämnade han företaga en längre resa. . . Men allt det der gör mig inte slugare på orsaken till er sorg; när ni Sörjer, så förefaller det mig som om jag vore orsaken dertill. 2 — Men är ni riktigt säker på att han lefver? sade Marie med darrande röst. — Lefven! ropade gubben nästan förskräckt. Men han har ju följt mig ända hit ... se der! sade han, skyndande till fönstret, der är han på gården. -Georg! ropade han derpå med dundrande röst. Marie ilade till fönstret och såg verkligen Georg, obeslutsamt hållande handen på låset till Stora porten. Marie föll på knä, sägande: O min Gud! jag tackar dig! detta är den sista sorg, som jag kommer att förorsaka honom . — Säg till Georg, tillade gubben i det han vände