Sjöröfvaren, af Paul Foucrher. (Öfvers. af 6. —n.) — — (Forts. fr. N:o 189.) 7Nar nt emottager dållå bref, Marie, så är jag död. . . Jag kan således yttra mig i dag, ty i morgon kan ni icke få se mig rodna deröfver. Marie, behöfver jag väl säga er det? Jag hyste icke mera för er denna rena och oegennyttiga vänskap, som grefve de Royans dotter måhända skulle förlåtit hos Georg Perrol. Nej, nej! jag vågade ålska er, och det, fastän jag såg er emottagen, eftersökt och följd ända hit af edra adliga värdar, hvilka stodo så högt öfver mig, men hvilkas like ni är, ... Ja, jag älskade er, jag, som så mycket mindre borde hafva glömt denna skillnad, som er skyddande godhet aldrig påmint mig derom. Ack! allt har jag erfarit af denna brottsliga kärlek, allt, utom hoppet. .. Men detta brott hade redan varit försonadt genom mina lidanden, och är det nu fullkomligt genom min död... döden är min framtid, mitt hopp, min sköna maka. . . . Farväl Marie! Snyftande och med ögonen fulla af tårar läste hon —— — —