— Åh prat!... Han tänker säkert bara att göra sin rund, svarade Castillon, som ännu hade stor lust att sofva. — Ack du latting! återtog den obevekliga husmodren ... borde du inte genast stiga upp och underrätta herr Jakob Perrol?... kanske löper herr Georg någon fara... såg du inte i går huru han bleknade, när han hade läst det bref, som fröken Marie lemnade honom. En dof snarkning från Castillon, intygande att Claudines ord väl träffat hans hörselorganer, om de också icke väckthonom till fuilkomligt medvetande, var allt hvad hon erhöll till svar på sin menniskokara uppmaning. Timmarne förflöto, solen strålade i all sin glans; från de lummiga träden, uppfyllda af glada skaror, ljödo jublande sånger, liksom hade solstrålarne skakat harmoni ur hvarje blad. Castillon hade emellertid begifvit sig på väg till tornet Cordouan; George var icke återkommen. Dels af nyfikenhet, dels af verklig vänskap för den unge mannen, hade Claudine genomströfvat hela trakten, utan att träffa minsta spår efter slyktingen. Ändtligen slog klockan tolf på middagen då blef Claudine ännu oroligare. Hon skyndade till Georgs rum, som hon fann stängdt, men lyckligtvis hade den goda qvinnan en nyckel, som passade till låset; hon öppnade således, gick in i rummet och blef