—kk;k, —— ——— Georg ville åtminstone qvarlemna ett farväl, måhända ett samvetsagg, åt den unga flickan. Gifvande vika för begäret att lefva qvari minnet, vore det ock under tårar, skref han till Marie och lade brefvet på sitt bord; han låste dörren, på det att brefvet icke måtte blifva upptäckt förr än man fått underrättelse om hans död, i händelse stridens utgång skulle blifva olycklig för honom. Derpå tog han sina vapen och, för att icke väcka någon, gick han ut genom fönstret i daggryningen, ehuru hans möte med Mauclere icke skulle äga rum förr än vid middagstiden. I trotts af den försigtighet, hvarmed Georg aflägsnat sig, hade Claudine likväl hört det. Nyfiken, som man vanligen är på landet, der man icke har annat att göra, steg hon upp och såg genom den halföppnade fönsterluckan huru Georg skyndade öfver gården. Under sitt bemödande att aslysta de tunga jernstängena för porten, sollo pistojerna ur hans ficka, — och de första strålarna af den uppgående solen förrådde den blekhet, som en hel natts ängslan utbredt öfver hans ansigte. — Min Gud! utropade Claudine, der går hr åeorg ut med sina pistoler, som han vanligtvis aldrig har med sig. Han ser aldeles förtviflad ut. Jag är riktigt rädd; — Castillon! du måste stiga upp och följa efter honom.