da under ögonen, och det är blott med djupaste respekt vi tillåta oss erinra om 2:ne grundreglor i staustiken, hvilka hr L. synes hafva förgätit, då han gaf sig ut på dettaj fält: den ena, att omdömena mäste grunda sig på fakta, men icke på tro eller toma inbillningar, och den andra: att vid jemnförelser icke hopblanda olika saker eller olika tidsmomenter. Förhållandet är nemligen först och främst, att, uti det af oss uppgifna antal lärare vid de utländska universiteterne finnas verkligen, likasom i Upsala, docenter och I lektorer inberåknade, hvilket för båda de universiteter, vid hvilka hr L. gjort denna anmärkning (för ChriStiania har han icke ens ifrågasatt riktigheten af vär uppgift) kan inhemtas af den uti Aarbog for Kjöbenhavns universitet, 1847, sid. 215, intagne Oversigt over samtlige Universiteter i og udensor Europa; och, för det andra, att det år (1849), för hvilket hr L. uppgitvit lärarnes antal i Munchen och Köpenhamn, var äfven de studerandes åtminstone i Mänchen (för Köpenhamn hafva vi icke några uppgifter i detta afseende att tillgå för nämnde år) belydligt högre än år 1847 — hvilket utan tvifvel äfven var orsaken dertill att lärarepersonalen detta år blifvit förstärkt med några e. o. professorer och docenter. De studerandes antal i Miänchen, som år 1847 varit: 1471, steg nemligen år 1849 till 1732. Om man nu på detta antal, tillhörande samma år, för hvilket hr L. uppgifvit lårarepersonalen, fördelar denna, uppkommer, för 1849, 1 på 18, 6 (hvaremot hr L. genom sammanställningen af lärarnes antal år 1849, med studenternes år 1847, skapar sig ett fingeradt förhållande af 1 till 16) i st. f. den af oss för 1847 uppgifna proportionen 1 till 19, således blott en skillnad afro:delar. Men denna obetydliga skillnad, likasom den, som måste uppkomma, om man med hr L:s uppgist om Köpenhamns lärarepersonal, 1849, sammanställer vår uppgift om de studerande 1847, (en jemnförelse, som naturligtvis icke kan blifva exakt och derföre icke är användbar,) tjenar hr L. till ingenting, emedan proportionen i allt fall utfaller högst ofördelaktigt för Upsala, nemligen såsom 18 å 18, 6 till 13, och den har för öfrigt icke att göra med H.T:s beräkningssätt, emedan den, såsom läsaren finner, grundar sig på uppgifter från en annan period. En tredje felaktighet uti hr L:s kalkyler är den att, då han vid de främmande Universiteterna beräknat alla lärare såsom sådane, har han vid Upsala upptagit endast dem, som hållit föreläsningar. Nu vet hvar och en att adjunkter lika som docenter vid våra universiteter, före sistsörlidne riksdag icke hade sig någon föreläsningsskyldighet ålagd, i annat fall än då professorn var derifrån befriad; men voro de derföre icke akademiska lårare? Vihafva icke förr hört något sådant ifrågasättas; och vi tro, för vår del, att personer som af staten åtnjuta löner och arfvoden såsom lårare, men icke i annan egenskap, och hvilka — af ekonomiska skäl, om ej af andra — egna hela sin tid åt undervisning för studenter, och sålunda ofta ådagalägga en större verksamhet såsom lärare, innan de erhållit något professorat, än sedan, då de hufvudsakligen äro upptagna af tentamina och konsistoriella bestyr, icke kunna lemnas ur räkningen, då fråga är om lärarepersonalen. Men det var så mycket oriktigare af hr L. att endast taga föreläsningarne i betraktande, som frågan här gällde icke dessa, utan statens kostnader för lärarepersonalen. Hela hans bevisning skulle afsett dessa, och således gått derpå ut att lärarnes talrikhet icke på minsta sätt inverkade på statens förmåga att aflöna dem vål; men den har, såsom vanligt, hållit sig till annat, som icke var i fråga. Likasom hr Svanberg har hr L. sökt ett stöd för det obetänksamma byggnadsföretaget deruti, att många som man säger varit med derom. Detta är visserligen talande, i synnerhet i vårt land, der aldrig enskilda intressen hafva något att säga och der representationen är sammansatt af ett urval bland landets mest upplyste och ädlaste män; men då artikelförf. tillägger att trenne riksstånd utan diskussion bifallit (hvilket dock icke är alldeles sannt, emedan förf. bland dessa inberäknat borgareståndet, som verkligen diskuterade frågan) hvad Stats-utskottet tillstyrkt, och att det sistnämnda förut, likaledes utan diskussion(!) fattat sitt beslut att tillstyrka beviljandet af det anslag K.M. begärt, så går verkligen naivetsn nästan för långt, och vi kunna icke underlåta att fråga våra läsare, om de någonsin i något annat land sett något dylikt? — När, i andra konstitutionella samhällen, regeringen lemnar en fullständig utredning så väl af ett dylikt företags nödvändighet, som af planen för dess utförande och behotvet af anslag dertill, finner man likväl representationen sorgfälligt öfverväga, icke blott buruvida statens tillgångar medgifva det, utan äfven om alla de skäl, regeringen åberopar, äro välgrundade. Vi behöfva knappt tillägga, att, om tilläfventyrs ett sådant företag skulle kunna anses motverka ett högre allmänt nyttigt ändamål, växer deremot upp en opposition, som icke låter sig afspisas med fraser. Huru gör man deremot hos oss? Regeringen framställer proposition om ett i vårt land hittills oerhördt anslag till upphjelpandet af en vetenskap, som, för att kunna lyflas till en högre ståndpunkt, för att, så vidt möjligt ir, vinna adepter bland alla dem, som dertill hafva anlag, och för att in praxi kunna göra det gagn, som man säger sig åsyfta, nödvändigt måste hafva sitt ; hufvudsäte i en stor stad och rikets medelpunkt. Detta anslag gäller likväl upprattandet af en stor in stitution för nämnde ändamål i — en småstad, med Dbetydlig folkmängd och ingen industri: det skall ut