Med bitter gladje erinrade sig Georg att duellen emellan honom och Mauclere skulle aga rum följande dagen. Inkommen i sitt rum, försökte han förgafves att få sofva, han ville öfvertyga sig sjelf att han icke hade rättighet att sörja öfver förändringen i Maries öde, emedan den åldrige fyrvaktarens död när som hellst kunde lemna henne utan stöd och utan hjelp; men kärleken, denna i sin egoism oblidkeliga, och i sin hängifvenhet oändliga känsla, hade nu i Georgs hjerta förbytt sig till förtviflan, vid den tanken, att Marie skulle bära en annans namn, att hon skulle för alltid skiljas ifrån honom. Det förekom honom, att tanken på återförening i en annan verld — en tanke, så tröstefull för älskande hjertan — skulle blifva en omöjlighet, ifrån det ögonblick, då ett annat band, likt ett evigt hinder, uppreste sig emellan honom och Marie.