Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1853, sida 1

sten, så att den med starkt buller rullade ned i sloden. Nu tror man att ni är död; gack nu i frid och synda icke härefter! sade PEcureuil högtidligt, i det han visade presten en gångstig, som ledde till foten af kullen. — Hälsa min bror, när ni träffar honom, tillade han, hvarefter han återvände till sina kamrater, hvilka just då tvistade om fördelningen af den sista riksdalern. — Nu håller den vördige fadren på att taga sig ett rus af bara vatten, sade han till dem, låt oss gå in i slottet! Om jag stannade här längre, så skulle grannskapet af Gironde kunna vara i stånd att göra mig nykter igen. Icke långt derifrån passerade den båt, som återförde Georg och Marie till arrendegården; några höflighetspligter emot hennes värdar och emot dem, till hvilka hon nu återvände, hade uppehållit Marie i Bordeaux en dag längre än hon ämnat. Såsom sträng iakttagare af alla de pligter som Georgs ställning till Marie ålade honom, hade han, då han för återresan hyrde en segelbåt (ty detta transportmedel ansåg han säkräre än att saraas landvägen), valt en som tillhörde en fiskare, hvilkens hustru äfven följde med på resan, och i deras bydda, belägen vid stranden af Gironde, hvilade sig Marie en stund, innan hon fortsatte färden till Castillons gård. Under resan sutto Georg och Marie tysta och besvärade midt emot hvarandra; hela den hänförande kreft som dragit Georgs hjerta till Marie, och som i början qväfdes af de förfärliga verkningarne af en oförutsedd tilldragelse, var ännu förlamad, måhända min