hafven J förmält, att vid handläggning af mål rörande arbetsföre personer, hvilka blifvit för tiggeri och obehörigt kringstrykande anhållne, eller, efter undergången bestraffning för brott, funnits i saknad af laga försvar, skiljaktiga åsigter sig yppat i afseende på den ort, som, enligt författningarne borde för dylik persons rätta hemvist anses, så att, under det de fleste af våre Besallninsshatvande och deribland äfven J, på grund af stadgan angående försvarslöse personer den 29 Maj 1846 med flere författningar, antagit, att sådan person tillhör den ort, der han senast varit eller bordt vara mantalsskrifven, andre Våre Befallningshafvande deremot ansett föreskriften i 14 af förordningen angående fattigvården i riket den 25 Maj 1847, att en hvar tillhör det fattigvårdssamhälle, der han, efter fyllda 15 år, sist under 3 på hvarandra följande år stadigt vistats, böra tillämpas äfven på försvarslösa personer, som icke varit fattighjon; och hafven J fördenskull och till förebyggande för framtiden af dylika skiljaktiga åsigter i underdånighet anhållit, att Oss måtte täckas meddela nådig förklaring, huru sörsattningarne i förevarande fall rätteligen böra förstås och tillämpas. Efter det Vår justitiekansler med infordradt utlåtande i detta ärende till Oss i underdånighet inkommit, hafve Vi i nåder låtit detsamma Oss föredragas, och dervid funnit att författningarne äro tydliga deruti, att den ort, der försvarslös person, hvilken ej är fattighjon, sednast varit eller bordt vara mantalsskrifven, är att anse såsom hans råtta hemvist, utan att dervid må i betraktande komma å hvilken ort han, i händelse af uppkommande behof, kan vara till fattigunderstöd berättigad; hvilket Vi Eder till svar och underdånig efterrättelse i nåder meddela.