Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1853, sida 1

dre af en vanlig förbehållsamhet, som man vet stundom herrskar hos unga flickor, än af en fruktan, som omständigheterna ingåfvo. Hon fruktade, att, om hon en gång väl låtit hänföra sig till öppenhjertighet mot Georg, icke kunna förtiga en skymf, den hon för evigt önskade dölja för honom; hon visste nemligen icke att dag och timme för hämdens utkräfvande redan var utsatt. Hvad Georg beträffar, så blandade sig till alla de ämnen till oro och misstroende, som plågade hans kärlek, sedan han återfunnit Marie i Bordeaux, ängslan öfver den ihärdiga tystlåtenhet, som Marie iakttog vid alla hans försigtiga och indirekta frågor. En plågande tanke förorsakade hans bjerta olidliga qval. Hade väl Mauclercs plumpa häntydningar och grofva skämt någon verklig grund? Var väl den skymf Marie lidit af ännu värre art, än hennes tystnad berättigade att ana? — Georg, som under dessa pinsamma betraktelser hastigt aflägsnat Sig ifrån Marie, betraktade henne stum och tillintetgjord, i halsskuggan i andra ändan af båten. Plötsligt blickade månen fram undan ett förbifarande moln, och i dess klara sken såg Georg på den faderoch moderlösa flickans panna ett sådant uttryck af renhet och lugn, att han kände sina tärande misstankar försvinna. Gud sjelf tycktes sönderslita den slöja, Som för Georgs blickar dolde den hemngheten, att han verkligen varit Maries beskyddare. Georg älskade nu med denna heliga och rena känsla, som är mer än kärlek, emedan det ligger förtroende deri, . . . och hans tystnad innebar numera icke en tärande ovisshet, utan en pånyttfödd hänryckning, så att han knappt från stranden bredvid sig hörde stenens fall, som förkunnade, att Gud på samma gång frälsat lifvet på en af sina värdigaste tjenare.