Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1853, sida 2

visa; och om än man kan säga, att lika så väl som konungen kunnat låta fängsla och sända till sangelser och kronoarbetshus dem, som sakna laga försvar, må han kunna låta dem tvingas till att taga arbete i annan ort hos enskilte o. s. v., så synes dock äfven denna tvångsåtgärd så mycket betänkligare, som i författningen man ej finner något afseende gjordt uppå, om personen har ett hem eller en familj. Utan att ännu befara, att vederbörande kunde göra till en industri, att sedan de under pretext af att ej ordning och sedlighet iakttages, fått ett disponibelt antal hvita slasvar, afsluta hemliga arbetskontrakter med arbetsförläggare i aflägsnare orter, finnes dock möjligheten; och det är nog att) beklaga ett land, der sakerna kommit så långt, att den personliga rätt som lagen, i kristlig och samhällig anda, under tusen år sökt alltmer erkänna och befästa, synes återgå till hedendomens träl-ordning. Det alldeles nya mom. 2 innehåller deremot ett stadgande, som i sig sjelst är valment, och, om det välvilligt och välbetänkt tillämpas, torde kunna ofta uträtta något godt. Det älagger sockennämnd, eller tillsyningsman, i vittnens närvaro, att förmana försvarslös person, som af lättja eller böjelse för ett kringsirykande och oordentligt lefnadssätt att förskaffa sig lofligt arbete, eller förrätta det honom anvisade, samt att varna honom för följderna af ett deremot stridande uppförande. Men då man, genom ett äfven alldeles nytt andra moment, i 4 8 finner, att hela denna procedur sättes i samband med, att lemna konungens befallningshafvande rätt, då personen ej fått tjenst eller laga försvar, att hålla honom i fängelse å kronohäkte, två å fyra månader, och sedan sex å tolf månader, fastän intet brott begåtts, eller bettlande förutsättes såsom vilkor, så inledes man lätt, äfven i detta fall, på tankan, att häri råder samma anda, som i hela vårt gamla laga försvars-system. Obegripligt nog, har man hvarken vid denna nya lagstiftning eller den föregående, i samma väg, tagit hänsyn till den garanti emot lösdrifveriet, som åtminstone till en del borde och kunde sökas i slägtförhållanden. Man synes i detta afseende låta menniskorna, tvärt emot hvad som en moralisk känsla borde och oftast äfven lyckligtvis visar sig kunna åstadkomma, likna dessa djurslag, som drifva från sig sina ungar, och derigenom gifva dessa exemplet, att ej fästa sig vid slägtskapsbanden. Ar detta med afsigt, så måste man beklaga det; heldst om lagstiftaren hemtar skälet derför, i vår tids egoism och likgiltighet för all omgifning, som ej blifver våra trälar. så åÅt