Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1853, sida 2

Vet Dor ej 10Tundra, att dervid mottes de svårigheter, som äro en följd af det, på visst sätt, tillbörliga, diplomatiska hemlighetssystemet. Derpå var äfven jag beredd; men då konungen ännu i Fredags här höll konselj, trodde jag att någonting derefter skulle blifva bekant, som antingen visade att ryktet egt någon grund eller att det varit ett af dessa påhitt, som så ofta här i hufvudstaden tillkomma, genom politiskt kannstöperi och det hemliga sällskapet för nyttiga lögners utspridande. Jag uppsköt derföre till denna post, att yttra något härom, och äfven nu kan jag endast förnya min uppgift, att någon sådan fordran från ryska sidan icke blifvit gjord, och att berättelsen derom, i fall den verkligen haft någon anledning, endast varit föranledd af den mellan vänskapliga makter vanliga förfrågan om obehindrad gemenskap för lifsförnödenheters uppköp m. m. mellan krigsfartyg och hamnar. Sannolikheten häraf förminskas alldeles icke derigenom, att befallning nu blifvit gifven att till Gottland afsända 150 man kronoarbetskarlar, under omkring 50 man Upplänningars bevakning; ty afsigten med en så obetydlig arbetsstyrka kan ej gerna vara att utföra stora befästningseller försvarsanstalter, utan på sin höjd några mindre, hvilka synas hafva bordt längesedan varit påtänkta för att erbjuda den aflägset liggande öns vigtigaste punkter någon trygghet mot öfverrumplingar af hvarje liten eskader eller kryssare. Emellertid har hufvudstadens hamn i hast fått ett krigiskt utseende, genom ankomsten af öfningseskadern under amiral v. Krusenstjernas besal. Linieskeppet Carl XIHI och två fregatter, Josephine och Chapman, inbogserades hit i dag på förmiddagen af flottans ångsartyg, hvilka i dag åter utgått till skärgården för att inbogsera de öfrige, eskadern tillhörande fartyg, hvilka för motvind ej kunnat i natt och i dag kryssa sig hit upp. Vi hafva sålunda i morgon den sedan många år (jag tror 1834) ovanliga anblicken af ett större antal örlogsfartyg. Författnings-samlingen har nu meddelat den, under den 13 sistl. Juli beslutade Förordning, ang. tillägg i nu gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring, samt kungörelsen, ang. ändringar och tillägg i Kongl. Stadgan om försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer, af den 29 Maj 18467; hvarjemte äfven meddelas en kungörelse, ang. förpassning af försvarslösa personer, samt ett Kongl. Bref ang. den ort, som är att anse såsom rätt hemvist för försvarslös person, som ej är sattighjon. Härigenom kan då 1846 års förordning ang. försvarslöse anses kompletterad, och löftet i densamma, att regeringen skulle sarskildt förordna huru en försvarslös, som icke blifvit för brott straffad, må kunna till tvångs-arbete hållas, således efter 7 års tid uppfyllt. Huruvida detta skedt till någon verklig förbättring i den beklagliga lagstiftningen om vårt så kallade laga försvar, lemnas derhan. Ordalagen i den nya redaktionen, jemförda med den gamla, äro sådana, att de kunna lända både till godt och ondt, både till hopp om rättvisa och till fruktan för godtycke. Så t. ex. finner man i I, angående föreskrifter om hvem som skall såsom försvarslös anses, att orden: kaänd såsom den sig ärligen försörjer, blifvit förändrade till kånd, såsom den der iakttager ordning och sedlighet i sitt lefverne, samt såker efter förmåga sig årligen försörja. En hvar finner lätt, att den gamla definitionen var bestämd, grundad på ett, genom sjelfva förhållandet att ej vara åtalad för brott, bettleri, m. m. bevisligt faktum; men huru lätt kan ej den nya, om ordning och sedlighet, tydas derhän, att en hvars frihet blifver beroende af ordningsmaktens sätt att bedömma hans vandel, och hvilken latitud för bedömmandet lemnas icke deremot i motsatt rigtning genom uttrycket söker efter förmåga, i stället att i verkligheten sig arligen försörja. Det kan synas misstänksamt, att i sådana, troligen i bästa afsigt begagnade lagtermer skåda en benägenhet, att göra folket ännu mera än det är, i sitt enskilta lif beroende af myndigheter, dessa må nu tillhöra statspolisen eller menighets-förvaltningen. Men man kan dock ej, vid den dagligen tilltagande obelåtenheten hos folket, som år efter år drifver till förökad misströstan, förökad huglöshet, förökadt armod, och slutligen till utvandring eller brott, annat än beklaga hvarje oegentlighet i lagstadganden, som lemnar tillfälle till äfven det ringaste ingrepp i personlig frihet. I 8 5, som nu blifvit indelad i två momenter, har i mom. 1 de så kallade tillsyningsmännen blifvit tillagda rätt, att anvisa försvarslös arbete, utom den stad eller socken personen tillhör, i fall konungens befallningshafvande på skedd anmälan lemnar sitt bifall. Så förstås nu S 16 Reg.-formens ord: Konungen