Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1853, sida 1

WODDU— — —— med, fröken de Royan ... tror du, att du kom tids nog? — Usling! ropade Georg, hoppande till lik ett vildt djur ... du ljuger! — Jag, sade Mauclerc vårdslöst, jag har ingenting sagt. Men inför vittnen hoppas jag få tala, ty du måste väl med ed bestyrka, att du öfverraskat mig hos henne. — Du skulle våga att anklaga henne . . . och du kan inbilla dig att man skall tro så mycken oskuld och heder i stånd ... — Så mycken oskuld och heder kunna också hafva dukat under för våld! . . — Lögn! nedrig lögn! ropade Georg med blixtrande ögon och knutna händer. o oo Om du det tror, hvarför är du då så blek? återtog Mauclerc, — Om jag trodde det, ropade Georg med raseri, skulle väl du då ännu vara vid lif? . . . — Mä väl! låt så vara, jag vill tillochmed erkänna att det är en lögn, svarade Mauclerc; men hvad skulle väl en lögn mera eller mindre inför mina domare inverka på min redan förlorade sak? och om jag påstår att min utsago är Sann, tror du då att Maries bäfvande motsägelser förmå tillintetgöra allt det onda, som jag då tillfogat hennes rykte? ... Det skulle vara mycket hederligare att inte tro mig, tänker du, men det är mera interessant att tro på hvad jag säger, och du känner verlden bra litet, om du betvisar att jag får de fleste på min sida. Ett dystert moln sväfvade förbi Georgs förvirrade blickar . . . han nästan vacklade af smärta, då han föreställde sig att det heligaste hans själs älskling ägde, Marias heder, hennes goda namn och rykte, kunde lemnas till spillo åt det allmänna förtalet. Hans förtviflade blickar riktade sig på banditen, med