Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1853, sida 1

Sjöröfvaren, af Faul Fouener. (Öfvers. af 6. —n.) (Forts. fr. N:o 181.) Man kan lätt inse hvad Georg skulle känna, i sin ställning emellan en pligt och en odräglig förolämpning. — Min far, min far! sade han med en röst, darrande af djup sinnesrörelse. Ack! hvarföre är du inte här för att råda mig. Jakob Perrol var för sin son mera än en fader, hvilken han hade at tacka för lifvet. Han var för den unge militären Guds synliga ombud på jorden, den förkroppsligade pligten till föresyn för honom. — Nej! nej, min far, sade han, du har sagt mig: Att underhandla med sin pligt . . . det är att förråda den!? ... och min pligt såsom tjensteman vid kustbevakningen är att utlemna honom . . . mitt lands fiende . . . och du, min far, skall ju förlåta mig, att jag förmått uthärda den ;vanhedrande misstanke, som denne man vågat kasta på mig. ... Georg var högst upprörd och hans bröst häfde sig våldsamt; sjöröfvaren märkte det, han fortfor med förändrad ton och med en spelares köld, som sitter i stor otur och utkastar sitt sista kort: — Säg mig . . . när du öfverraskade mig i sällskap