Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1853, sida 1

derliga utmaning, som skulle förlängt hans vistande i Bordeaux; men den af Georg så direkt kastade handsken, och den trottsigt uppsordrande blicken från sonen till grefve de Royans gamle vapenbroder, Skulle ju lätt frammana hatets ande hos den afrättade piratens son. Mauclerc hade dessutom intet annat medel att befria sig ifrån denne envise motståndare. — Må göra ... sade sjöröfvaren kallt, jag skall gifva er upprättelse. . — Skulle det vara möjligt! Och det lofvar ni mig! utropade Georg, som hittills fruktat att se sin hämd nödgas gifva vika för sin siendes rang. — Jag svär det ... och jag skall i ögonblicket hålla ord . . . kom, följ mig utom Bordeaux, till stranden af Gironde. — För ögonblicket . . . kan jag inte . . . svarade Georg, darrande af otälighet. .. I dag, i morgon .. och ännu några dagar tillhör jag inte mig sjelf; jag måste först befordra fröken Marie i afton, enligt hennes önskan, till arrendegården, och endast der anser jag henne vara i säkerhet. Sedermera har jag ett annat uppdrag, som jag lofvat att utföra, och ett löfte går framför allt. Men ni har äfven mitt ord . . . och ingenting i verlden skall kunna hindra detta möte, det svär jag vid allt hvad som är mig kärt och heligt ... — Må göra! svarade Mauclerc föraktligt, när ni behagar. — Och nu går jag genast, sade Georg, och visar hr deHorigny Mauclercs verkliga signalement, ty med det som ni gifvit oss, bedrog ni er sjelf, eller ville kanske bedraga oss. Plötsligt lifvades Georgs drag af en bland dessa allsmäktiga tankar, som på en gång innebära förutseendet af en fara och medlet att rädda sig derutur. Då Georg återfått signalementet och dermed åter