Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1853, sida 1

—— — ä — —— — ——ä— såg Mauclerc upptaga en pistol ur sin ficka, men desssörinnan har Jag kallat på hjelp. Vid dessa ord störtade han till en klocksträng, som fanns i rummet. — Håll! .. det behöfs inte, sade Mauclere kallt, i det han lugnt stack pistolen åter i sin ficka. Jag är verkligen grefve de Mauclerc. Mauclerc hade ögonblickligen beräknat de enda ressurser som återstodo honom, och insett att han här icke kunde uträtta något med våldsamma medel. — Na ändtligen tillstår ni det, sade Georg. — Ni kan nu angifva mig; och eftersom vi skulle slåss, så är det en ypperlig beräkning af er. . . — En beräkning! Ack, om inte det allmänna interesse talade högre än min vrede! — Åh, det är mycket beqvämt; det allmännas interesse frikallar er ifrån att vara tapper. — O. det är förfärligt! ropade Georg, darrande af raseri. — Ja, jag förstår nog, fortfor Mauclerc; man träffar på detta sätt säkrare sin fiende . . Sedan er motståndare antagit en ärlig strid, så har ni dervid polisagenter till sekundanter och en hemlig angifvelse till vapen. . . — Usling! . . . Ni vågar beskylla mig för . .. — Ingenting annat än en klok försigtighet. — Men en sådan förolämpning af en sjöröfvare. . . . — Jag skulle inte vilja utbyta namnet sjöröfvare emot namnet hemlig angifvare. Georg var utom sig. — En annan, fortfor Mauclere, skulle velat i ärlig strid afgöra saken med sjöröfvaren ...men eftersom du föredrager en belöning för mitt utlemnande framför äran att hafva besegrat mig, nå väl! må göra då! jag har nu rättighet att säga: Georg Perrol svor vid allt hvad han hade kärt och heligt i verlden att ingenting skulle kunna hindra vår strid, och ändå kommer den inte att äga rum. (Forts.)