Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1853, sida 1

— ——— — vände till intendentens hotell, voro hans tankar uteslutande sysselsatta med Marie, som han ansåg förlorad för sig; emellertid kunde han denna gång icke motstå den sorgliga njutningen att af henne taga ett afsked, som de faror, för hvilka han lofvat att blottställa sig kunde göra till det sista. Då han närmade sig, paviljongen, dit han följt den unga flickan, då han hörde hennes ångestrop och ilade till hennes hjelp, hade han glömt allt som föregått denna oväntade händelse. Den falske Vauglas var i detta ögonblick för honom ingenting annat än Maries eländige fiende; hans raseri hindrade honom att tänka på signalementets likhet med markisen . . . men då han nu erinrade sig detta ojäfviga vittnesbörd, då han betraktade det korsformiga ärret i pannan, så framblixtrade sanningen med den plötsliga klarhet, som gör att man ofta säger till sig sjelf: IIur är det möjligt att jag inte förr kommit att tänka derpå? . Hastigt upptog han signalementet ur sin ficka och jemförde det drag för drag med markisen. — Förräderi! utropade han ändtligen, ni är ju sjöröfvaren Mauclerc. Mauclerc bleknade. Han ansåg sig förlorad; emellertid sökte han att hålla god min. — Hvilken ide6! . . . sade han, i det han bemödade sig att le, det der är endast ett dumt infall af en rival ... — Oaktadt er oerhörda djerfhet att infinna er i Bordeaux, sade Georg, borde jag inte misstänka det, när ni inför herr dHorigny ville förställa ert verkliga ansigte och groft skymfat en ädel flicka? — Bah! det här är endast ett skämt, återtog Mauclerc, i det han närmåde sig-dörren. — Vänta ett ögonblick! ropade Georg . . kastande sig framför Mauclerc, tänker ni att jag låter er gå . . . Ni kan döda mig, sade han vidare, då han — :