Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1853, sida 1

— Här finnes väl en dörr, sade Mauclerc, men om man stänger den och sticker nyckeln i sin ficka, så här, samt derjemte tillsluter det här fönstret, så som jag nu gör, så tror jag inte det är stort skäl till hopp om räddning för en fiende, som man svurit att döda eller på annat sätt skada. Sedan Mauclerc med förfärlig köld verkställt det som han sagt, närmade han sig till Marie och visade henne ett ansigte, till den grad blottadt från den ironiska välvilja, som han hittills visat, att Marie, hänförd af en outsäglig förskräckelse, uppgaf ett ångestskri och ropade häftigt på hjelp. Mauclerc brydde sig aldeles icke om dessa fåfänga rop. Marie sökte hålla honom tillbaka; men han attade med sin ena hand hennes båda händer och höll dem fast med jättestyrka. Instinktmessigt kastade hon sig på golfvet och sökte, så att säga, att fastgöra sina knän dervid. Men Mauclerc lyfte upp henne såsom ett barn; då kastade hon en förtviflad blick omkring den lilla paviljongen, och bad endast Gud om döden. 1 detta ögonblick skakades dörren utanför af en kraftig arm, och, då denna icke ville gifva efter, kros