Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1853, sida 1

— 5677—7—77 oförskämde markisen. Denne dolde icke för sig sjelf, att ingenting annat återstod sör honom, än att utan uppskof resa ifrån Bord eaux; men emedan han visste att den hastigaste slykt icke alltid är den säkraste, så ämnade han just att helt lugnt aflägsna sig ifrån intendentens hotel, då Georg ställde sig i hans väg. — Ett ögonbliek, min herre, sade denne, jag var skyldig fröken de Royan den uppmärksamheten att kufva min vrede i hennes närvaro och att först sörja för hennes säkerhet innan jag tänkte på min heder. Men ni kan väl begripa att saken inte kan aflöpa så lätt oss emellan. — Nå, min vän, svarade sjöröfvaren, med hvad rättighet uppträder ni såsom försvarare för den der skönheten, som påstår sig vara förföljd. .. — Det behöfs inga titlar för att åstadkomma likhet emellan en stark och en svag, då man skaffar sig en allvarsam upprättelse för en nedrig förolämpning. . . Men skulle jag åberopa rättigheter för att få försvara fröken de Royan, så skulle jag kunna säga er att jag är hennes adopterade broder. — Ja så, det är den enda titel, som ni kan tillvälla er? fortfor Mauclerc, fördubblande sin oförskämdhet som tjenade honom till täckmantel; skulle inte markis de Vauglas, som gjorde anspråk på fröken de Royan, af ert ursinniga uppträdande emellan oss snarare i herr Georg Perrol med afsky igenkänna en rival? — En rival! nå väl! ... ropade Georg med af raseri sammanbitna tänder, ja ... jag är det . . . om det kan påskynda den blodiga strid som jag önskar, som jag väntar på. (Forts.) RR